Maken uppmärksammade mig på ledaren i DN idag. Henrik vet inte om han kanske måste gå med i kyrkan igen eftersom han vill åt kyrkans riter (dock utan Gud uppenbarligen). Han har varit på nmangivningsceremonier och borgerliga begravningar och inget duger tillräckligt tydligen. Det bär på något sätt inte.
Jag ler när jag läser.
Min erfarenhet är att borgerliga begravningar och i alla fall de lite mer utbyggda borgerliga vigslarna ofta är väldigt lika de kyrkliga handlingarna. Minus Gud (ibland) då. Man sjunger tillsammans, har inledningsord, hittar "heliga" rum (rum som känns mäktiga, stora eller laddade av historia eller dyl) att ha det hela i osv. Det som inte finns med är just... Gud. Tron på att det finns något -någon mer som vi vill, långt ner i vårt undermedvetna, sätta oss i relation till.
Kanske är det känslan av att något fattas i namngivningsceremonin eller känslan att "det är mer på riktigt i kyrkan" som ett brudpar sa till mig en gång som är det lilla fröet tro? Jag vill absolut inte skriva någon på näsan eller tolka någon annas liv åt dem. Men jag kan inte låta bli att undra.
Och oavsett om alla andra nu tror eller inte, om andra kan formulera en tro eller inte. Jag tror. På en kärleksfull Gud som vill en relation med oss.
Det hela påminner mig dessutom om berättelsen om prästen som kravlar sig fram till en sårad och döende soldat i skyttegravarna under första världskriget för att hålla hans hand och viska några tröstande ord till honom. Soldaten säger "Jag tillhör inte din kyrka, Fader" och prästen svarar "Det är möjligt, men du tillhör min Gud".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Han verkar ha problem med prästerskapet.
Jag log också. En jättebra, lite lätt utlämnande, smådryg och roligt kåserande ledare.
Som bekant går det ju bra att odla en relation till en kärleksfull Gud men ha problem med hans fanclub. Men vårt behov av ritualer är uppenbarligen konstant, oavsett detta.
Lite är det väl så att ett försprång på sisådär 2000 år hjälper till att göra det ” mer på riktigt”, men visst är det i alla fall så att något saknas. By the power invested in me by ingenting är ju lite tråkigare, man vill ju gärna att det ska vara officiellt och offentligt och liksom bekräfta något.
Men ”tyvärr” bär ju varken en begravning eller en välkomstshow någon samhällelig betydelse, medlem i kommunen/landet är man redan och är man redan död så är man ju inte det längre. Så där finns det kanske inte så mkt officiellt att göra. Att sedan folk tror dopet har med namn att göra och inte blott ett firande av föreningsmedlemskapet i SvK är kanske rörande men inte mkt att göra ngt åt. De borgerliga (eller snarare småborgerliga, i kapell med orgelspel och där de ibland sjunger psalmer) begravningar jag håller kan kanske kännas futtigare, men om man inte tror på a) guden eller b) fancluben får man fokusera mer på personen. Att det är tråkigare om man inte tror på Gud är ju förstås sant, men ett ganska tunt argument för att göra det.
Och nej, jag kommer inte att skriva in mina barn i något parti heller, även om man absolut skulle kunna se det som en gåva att senare få säga ja eller nej till. Däremot kan jag tänka mig att muta mina barn för att läsa inför konfirmationen (men inte för att konfirmera sig).
Spelade på en borgerlig begravning härförleden.
Vad ville dom höra?
Jo:
Amazing Grace
Omkring tiggarn från Luossa.
Morning has broken. (På svenska, psalm 181)
Inte helt profan musik alltså.
Vad ville jag sagt med detta inlägget tro...? Jo, att jag håller med dig i ditt resonemang.
Känn dig utmanad, ämbetsyster!
http://storasysterivassen.blogspot.com/2008/09/utmanad.html
Skicka en kommentar