Sömn?

Att sova med en stor mage i vägen är ett kapitel för sig själv. Det är ett bra tag sen jag kunde ligga på rygg eller mage. Sidoläge vänster eller sidoläge höger är således de alternativ som står till buds. Jag har det eminenta hjälpmedlet kudde, en rätt platt sådan, som jag delvis lägger under magen och delvis lägger upp det ena knäet på.

Problemet är att jag inte förmår att vända mig utan att vakna. Så X antal gånger på natten upprepas proceduren. Jag vaknar, är stel i nacke, rygg och har ont i höften. Jag flyttar kudden, vänder mig om, suckar, blundar och i bästa fall somnar jag genast om.

Ibland är det dags att gå på toa också. Då passar jag på att lägga på täcket på sonen. En effekt av det kan vara att han sover lite längre på morgonen istället för att vakna halv sex och klaga på att han fryser om fötterna. En annan effekt kan vara att han upptäcker att mamma är där och vill att jag ska stå bredvid sängen tills han somnar om. På kvällen när man nattar går det bra att förlytta sig från sängen på en gång. På natten har han nån slags radar, han märker direkt (även när han snarkar så där sött som bara treåringar kan) om jag är på väg ut ur rummet och genast räcks handen ut och söker min... eftersom jag själv är i halvkoma och knappt orkar stå upprätt då så brukar det sluta med att sonen hamnar i vår säng vid dessa tillfällen.

Fram tills i natt har det gått bra (det händer ändå relativt sällan). I natt upptäckte jag kvickt att hela familjen inte längre får plats i vår 1,60-säng. En man, en son, en jag och en bäbis (om än i magen) är helt enkelt för mycket. Den enkla lösningen var förstås att jag, som var den enda vakna, tog min platta kudde och klättrade upp i sonens miniloft. Men man sover inte lika bra i nån annans säng, det bara är så. Och sängen knarrade mycket vid varje vändning. Och när jag var tvungen att gå upp och kissa strax efter sex så gav jag upp. Jag la mig i soffan i stället. Den är skön. Ingen kudde behövs för magen eftersom den lutar lagom lite snett nedåt mot ryggstödet. Det var lite väl ljust möjligtvis men det gick i alla fall bra att slumra till.

Men shit vad trött jag är nu. En sån där jobbig trötthet som inte är tillräcklig för att sova på men som gör att hjärnan är dimmigare än vädret ute. En sån där trötthet som kommer när man är spädbarnsförälder...

Jo, minnena väcks till liv. Tänk vad snabbt man glömmer. Och var det inte så att hela den här sista graviditetstiden var ett enda långt träningsläger för det som komma skall? Var det verkligen ett genomtängt beslut detta med att skaffa fler barn?