Är det natt nu?

Ibland tar det lite tid. Och just att komma igång att skriva tar längst tid. Jag har massor att skriva. En debattartikel, ett pm, en efterlängtad blogg, en policy över trakasserier på arbetsplats, kanske en cv... men det tar tid.

Just nu har jag tid. Det är ju det som är det ironiska. Jag är sjukskriven och har all tid i världen. Eller ja, bäbisen tänker väl titta ut inom sex veckor får vi hoppas (bf 28 juni om någon skulle undra), så jag har eventuellt all tid i världen -så länge jag inte stressar utan "vilar och avlastar" som farbror doktorn ordinerade. Som tur var (för allt utom möjligtvis skrivandet) så är jag bra på just vilandet. Stressandet hörde mycket ihop med jobbet så det är numera eliminerat. Plugg och sånt är bonus.

Samtidigt som tid finns så går tid fort. Märkligt nog. Lite Star Trek -oops, en timma. Slösurfa lite och läsa bloggar -oops en timma. Telefonen ringer -oops, en timma. Svåra Sudokot i DN -oops, en timma. Och så ska man äta också. Och kanske somnar man efter lunch -oops, lätt en timma. Och sen ytterligare en därför att man är så groggy av sovandet... Hämta på dagis -oops, en timma. Och sen går det i ilfart förstås. Sonen har ju massor att förtälja (dock inte så mycket om dagen som varit) utan mer om hur motorer funkar eller om bäbisen berättar något nytt för honom genom magen eller om och så alla frågor förstås. Hur gör man mjölk? Hur gör man russin och varför är dom så svarta? Eller, som igår kväll, när jag ropade att det var dags för den äldre legobyggande (och helt ur tiden vridna) mannen i mitt liv att borsta den yngre legobyggnade mannens tänder och den yngre glatt svarar "Är det natt nu?" Mjölk kommer från kor (försöker jag komma undan med eftersom jag inte riktigt kan förklara processen med mjölkkörtlar som omvandlar...), russin är torkade vindruvor och ja, älskling, det är läggdags nu och alldeles snart natt.