PM-förberedelser

Vetenskapsteori är inte så tråkigt som man skulle kunna tro!

Bläk

Hu vad man kan hitta i ens hem.

I morse skulle sonen alldeles bestämt ha tandkräm från den nya rosa tuben och inte från den gamla gula som vi pressade ur en sista klutt från (exakt samma innehåll, men av någon anledning har han bestämt sig för att den gamla är för stark). Problemet var bara att den rosa var spårlöst borta. Sonen visade välvilligt var han trodde att den var -bakom en bänk i köket. Men nej, där var det tomt och efter en del hjärtskärande gråt, några kramar och avledande manövrar så lyckades tänderna bli borstade och sonen och fadern kunde cykla iväg till dagis. Jag lovade att titta efter tandkrämen under dagen.

Nu gjorde jag det. Första tanken: att öppna skåpdörrarna till skåpet och titta inuti istället för under. Den ena sidan, inga konstigheter. Men den andra. Vad möter mig? Den rosa tandkrämstuben? Icke. Nej, en inplastad dekomposterad gurka ligger i all sin ensamhet på den nedre hyllan. Tyvärr var inplastningen inte tät så det både luktar och har runnit ut gul-brun-grön gurkguck.

Tandkrämen? Frågan är om jag ens vågar leta vidare. Kanske hittar jag en gammal tomat i videoskåpet. Eller ett gammalt smörpaket i sonens tågbaneback. Jag tror vi måste ha ett snack om detta med att gömma grejjer.

Sömn?

Att sova med en stor mage i vägen är ett kapitel för sig själv. Det är ett bra tag sen jag kunde ligga på rygg eller mage. Sidoläge vänster eller sidoläge höger är således de alternativ som står till buds. Jag har det eminenta hjälpmedlet kudde, en rätt platt sådan, som jag delvis lägger under magen och delvis lägger upp det ena knäet på.

Problemet är att jag inte förmår att vända mig utan att vakna. Så X antal gånger på natten upprepas proceduren. Jag vaknar, är stel i nacke, rygg och har ont i höften. Jag flyttar kudden, vänder mig om, suckar, blundar och i bästa fall somnar jag genast om.

Ibland är det dags att gå på toa också. Då passar jag på att lägga på täcket på sonen. En effekt av det kan vara att han sover lite längre på morgonen istället för att vakna halv sex och klaga på att han fryser om fötterna. En annan effekt kan vara att han upptäcker att mamma är där och vill att jag ska stå bredvid sängen tills han somnar om. På kvällen när man nattar går det bra att förlytta sig från sängen på en gång. På natten har han nån slags radar, han märker direkt (även när han snarkar så där sött som bara treåringar kan) om jag är på väg ut ur rummet och genast räcks handen ut och söker min... eftersom jag själv är i halvkoma och knappt orkar stå upprätt då så brukar det sluta med att sonen hamnar i vår säng vid dessa tillfällen.

Fram tills i natt har det gått bra (det händer ändå relativt sällan). I natt upptäckte jag kvickt att hela familjen inte längre får plats i vår 1,60-säng. En man, en son, en jag och en bäbis (om än i magen) är helt enkelt för mycket. Den enkla lösningen var förstås att jag, som var den enda vakna, tog min platta kudde och klättrade upp i sonens miniloft. Men man sover inte lika bra i nån annans säng, det bara är så. Och sängen knarrade mycket vid varje vändning. Och när jag var tvungen att gå upp och kissa strax efter sex så gav jag upp. Jag la mig i soffan i stället. Den är skön. Ingen kudde behövs för magen eftersom den lutar lagom lite snett nedåt mot ryggstödet. Det var lite väl ljust möjligtvis men det gick i alla fall bra att slumra till.

Men shit vad trött jag är nu. En sån där jobbig trötthet som inte är tillräcklig för att sova på men som gör att hjärnan är dimmigare än vädret ute. En sån där trötthet som kommer när man är spädbarnsförälder...

Jo, minnena väcks till liv. Tänk vad snabbt man glömmer. Och var det inte så att hela den här sista graviditetstiden var ett enda långt träningsläger för det som komma skall? Var det verkligen ett genomtängt beslut detta med att skaffa fler barn?

Är det natt nu?

Ibland tar det lite tid. Och just att komma igång att skriva tar längst tid. Jag har massor att skriva. En debattartikel, ett pm, en efterlängtad blogg, en policy över trakasserier på arbetsplats, kanske en cv... men det tar tid.

Just nu har jag tid. Det är ju det som är det ironiska. Jag är sjukskriven och har all tid i världen. Eller ja, bäbisen tänker väl titta ut inom sex veckor får vi hoppas (bf 28 juni om någon skulle undra), så jag har eventuellt all tid i världen -så länge jag inte stressar utan "vilar och avlastar" som farbror doktorn ordinerade. Som tur var (för allt utom möjligtvis skrivandet) så är jag bra på just vilandet. Stressandet hörde mycket ihop med jobbet så det är numera eliminerat. Plugg och sånt är bonus.

Samtidigt som tid finns så går tid fort. Märkligt nog. Lite Star Trek -oops, en timma. Slösurfa lite och läsa bloggar -oops en timma. Telefonen ringer -oops, en timma. Svåra Sudokot i DN -oops, en timma. Och så ska man äta också. Och kanske somnar man efter lunch -oops, lätt en timma. Och sen ytterligare en därför att man är så groggy av sovandet... Hämta på dagis -oops, en timma. Och sen går det i ilfart förstås. Sonen har ju massor att förtälja (dock inte så mycket om dagen som varit) utan mer om hur motorer funkar eller om bäbisen berättar något nytt för honom genom magen eller om och så alla frågor förstås. Hur gör man mjölk? Hur gör man russin och varför är dom så svarta? Eller, som igår kväll, när jag ropade att det var dags för den äldre legobyggande (och helt ur tiden vridna) mannen i mitt liv att borsta den yngre legobyggnade mannens tänder och den yngre glatt svarar "Är det natt nu?" Mjölk kommer från kor (försöker jag komma undan med eftersom jag inte riktigt kan förklara processen med mjölkkörtlar som omvandlar...), russin är torkade vindruvor och ja, älskling, det är läggdags nu och alldeles snart natt.

Välkommen

Det är dags nu. Att börja skriva igen. Om det som är stort och om det som är litet. Jag längtar orden.