Det blir inte som man tänkt sig

Jag är på ett sätt den försiktiga typen. Jag vill ha koll. Jag dubbelkollar om telefonen är avstängd, ibland både två och tre gånger, vid viktiga tillfällen. Jag är hellre ute i god tid och får vänta än kommer försent. Jag känner mig snabbt trygg, men innan första gången jag är på en ny plats är det nervigt.

Samtidigt är jag bekväm. Att skriva predikningar eller betraktelser gör jag sällan innan kvällen före. Jag behöver pressen av att måste bli klar för att kunna koncentrera mig. Så var det genom studierna och så har det varit med en hel del.

Men. Man övar sig i att släppa kontrollen. Man övar sig i både det ena och det andra. Att ge sig ut på okänd mark och föreläsa om saker jag jobbat med endast en månad. Och att faktiskt vara ute i god tid.

Alltså har jag jobbat med mitt föredrag om ekumeniken i Europa i flera veckor. Funderat, läst på, letat bilder, dödat älsklingar, lärt mig Power Point... rätt mycket jobb bara för att jag faktiskt har haft tiden och möjligheten just nu.

Imorgon är dagen med stort D. Och vad händer? Jo, datorn sparar plötsligt allt på servern istället för på datorn (vilket den gjort förr) och jag får göra om allt. Strukturen har jag ju i huvudet, innehållet likaså, bilderna hittade jag nya... organisationsschemat fick utgå och bli en lista. Det går. Men det är frustrerande. Och kanske eventuellt blir det lite bättre bara därför. Jag hoppas på det i alla fall!