Pappa ringde och önskade Glad Påsk. Du får ringa igen på söndag, svarade jag -på väg till kyrkan och långfredagsgudstjänst.
Jag är inte där än. Jag vill vara vid korset. Jag behöver det.
När krisen sker. Då är det först en chockfas. Elementärt säger den som läst Cullbergs "kris & utveckling". Sedan kommer reaktionsfasen, så småningom bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen.
Modern som förlorat sin son sa "säg inte som alla de andra, jag vill verkligen veta. Hur länge är sorgen så här avgrundsdjup?"
Vi vill ha kontroll. Det är ett försvar vi har. Men det är just det. När krisen sker, då har vi ingen kontroll. Och i det måste vi vara. Inte för länge. Och det finns ingen formel eller ett facit vad som är för långt eller för kort. Men både för länge och för snabbt (obearbetat) finns.
Vid korset får vi vänta. Låta det sjunka in. Låta chocken gå över i reaktion.
Vi behöver inte förstå. Vi behöver bara vara. Med allt som är vi. De känslor som kommer, de frågor vi har.
Och jag påminner mig om det stora i att Gud blir människa. Fullt ut. Utan att ducka för något. Som lider med mig. Som dör med mig.
Det är inget offer där någon offrar någon annan. Det är Gud som offrar sig själv och sitt egna. För att vara med mig. Av nåd. I nåd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
sorgen förblir avgrundsdjup, men med tiden upptäcker man att även avgrunden har ett landskap. det är inte becksvart utan man kan ta sig omkring. man lär sig hitta även där nere, och till slut, när man slutar blicka uppåt för att se avsatsen man en gång stod vid, där man stod och såg ut över det vidunderliga landskap som bredde ut sig, ja, när man accepterar att nu är jag här istället, ja då känns sorgen tillslut inte lika outhärdlig.
men att få höra att sorgen aldrig tar slut, det vill man inte höra där vid korset, fast man ändå vet det.
och på något vis är Gud med i ekvationen.
Mmm. Till just mamman med sonen ska jag skicka dina ord -från en annan mamma som förlorat sitt barn. Tack!
Skicka en kommentar