söndag 13 mars 2011

Litania

Hade en tanke på att kanske fasteblogga igen. Ett inlägg om dagen under fastan. Det funkade ju i advent. Men så kom livet emellan. Planen glömdes bort mellan den ena tragedin efter den andra som mötte, inte mig direkt, men genom andra.

I år är livets bräcklighet påtaglig i min fasta. Prövningens stund är en realitet. Så mycket sorg och vanmakt. Nära och långt borta. Jordskalven utanför Japan, hot om härdsmältor. Uppror i nordafrika, människor som kämpar om makt -eller frihet. Föräldrar som mister sina barn och barn som mister sina föräldrar.

Men jag avstår från att klaga. Jag lever. Mina familj lever. Vi är trygga. Vi har mat och husrum. Och istället gör jag det jag kan för att åtminstone hjälpa några runt omkring mig. Jag orkar därför att jag måste. Det är inget martyrium alls. Jag räknar mina tacksamheter och gläds åt det. Och gråter en skvätt åt det outhärdliga som drabbar. Och jag hoppas att också mina händer är med i fördrivandet av ondskans makter i himlarymden.

Inga kommentarer: