Pynt eller inte pynt, det är frågan!

Hur hårt håller du på skillnader mellan advent och jul, vad gäller pynttraditioner. Cessi kommer med första förslaget. Och jag går ut stenhårt, dvs på en gång.

Det finns olika aspekter att ta hänsyn till i frågan. En handlar om att jag och städning inte riktigt är vänner. Jag tillhör absolut inte dem som får adrenalinpåslag och endorfinkickar av städning. Aldrig någonsin. Det är trist. Tråkigt. Eländigt. Jag gnäller om allt. Det är rätt ledsamt att bevittna. Särskilt om man betänker att jag gillar att ha städat omkring mig. Bara nån annan gör. I mina sämsta stunder är det ingen rolig kombo. I de bästa är det rätt okej.

Så vad har detta med pynt att göra. Jo, med pyntet kommer också den obligatoriska (?) städningen. Och plockandet är förstås värst. Att plocka upp och undan. Humbug. Dammsugandet är en piece of cake. Alltså är pyntandet något man väntar in i det längsta med. Om inte bo-anden inom mig råkar igång av valfri trigger. Då är det kört. Då åker lampor fram. Ljusstakar och glittergirlanger. Det är samma bo-ande som får en att bara måsta åka till det stora möbelvaruhuset fast man vet att det är löningshelg. Helt oregerlig med andra ord.

Samtidigt bor det en liten pynttaliban i mig. Det är ju lätt gjort när man liksom behöver en ursäkt för att man inte ids ta fram grejjerna. Och något har barnen fått med sig ety sonen för några veckor sedan muttrade att det väl var lite väl tidigt för att sätta upp granen på något torg vi passerade.

Men pynttalibanen inom mig är inte sämre än att hon kan dra fram lådorna med pynt redan två dagar innan advent, bara för att barnen ville det, och låta dem rota runt och lyckligt placera ut Jesusbarn och palmer och kameler till julkrubbeutställningen. Kyrka och kyrkbesökare hittade sin plats i nya lägenheten också. Och en och annan ljusslinga trasslades upp och hängdes upp. Vid tomtarna drog jag dock gränsen. De får komma fram senare. Granen och dess bling också.

Pynttalibanen är för övrigt helt tillintetgjord lagom till nyår. Vem vet när sakerna plockas undan igen. Jag tror vi hade en adventsstjärna modell större upphängd i vårt vardagsrumsfönster i Krillan i över ett år en gång. Det där med städningen dårå...

Men om man då för ett ögonblick skulle fundera kring de teologiska aspekterna. Tja. Advent och väntan på den där ankomsten. Och otålighetens tid som vi alla lever i. Borde vi inte vänta? Borde vi inte ge oss till tåls? Låta bli att ta ut något i förtid? Tja. Eller så kan vi tillåta oss att faktiskt på allvar ställa oss mitt i mysteriet -vi väntar på julen, att Jesus ska komma. Men samtidigt är han ju redan här. Han har till och med redan gått vidare. Och kommit åter. Igen och igen. Så julkrubban passar faktiskt att ha framme hela året. Liksom adventsstjärnan. Som en påminnelse om att också vi är på väg mot Betlehem. Kanske ännu senare än de där vise männen, men på väg.