Buckle up, here we go!

I ett tillfälligt tillstånd av sinnesförvirring tänkte jag för något år sen att det skulle vara bra planering att trycka in så mycket jobb som möjligt på de helger jag var i tjänst denna vår. Det har resulterat i fler än en helg med vigslar och/eller dop på lördagen och sedan högmässa, konfirmander och gudstjänst med små & stora på söndagen. Denna helg toppade jag det med ett vigselsamtal också. Som om jag inte är lagom mör efter ungefär hälften.

Som tur är har jag ju världens bästa jobb. Och kanske världens bästa församling också. Definitivt världens bästa konfirmander och bland de härligaste barnkorister.

Jag trivs med all den feedback jag får här. Och det handlar inte bara om positiv kritik. Idag var det en man som strängt sa: "godkänt, men inte mer än så" efter högmässan. Andra tyckte annorlunda. Och det är ju det som är så fantastiskt. Att både bli utmanad, påmind om att ansträngning faktiskt är viktigt och bekräftad. Ingen likgiltighet liksom. För det är ju rena döden.

Från högmässa till konfirmander. Där vi pratade just om döden. Fina samtal. Och fin tavla blev målad med gemensamma krafter. Och fina dikter. Om jag fick skulle jag skriva dem här. Faktiskt.

Och så lite dans och lek i gudstjänst med små & stora. Glädje. Och nästangudbarnet i trappen spanandes ut över församlingen. Jepp, här hör jag hemma.

Och så lite kärlek på det. En vigsel bortom konventionerna. Enkelt, nära. Och varför har jag inte upptäckt hur bra psalm 180 funkar på en vigsel tidigare?!