Jag har varit på en tredagarstur till Örnsköldsvik. Där var det skolkyrkoforum, en ekumenisk samlingsplats där man möts för att prata om sådant som rör arbetet där kyrka och skola möts.
Det var goda dagar. Många tankar och funderingar.
Gästfrihet funderade jag mycket över. När det är kris och katastrof ifrågasätts sällan kyrkans roll eller detta att öppna upp kyrkdörrarna för alla, förvisso också till bön med självklart också som fristad och mötesplats. Den barmhärtige samariern liksom. Men när det kommer till andra gånger, tex skolavlutningar. Då ska gästfriheten villkoras. Då ska vi påminna alla om att det är ett invigt rum och då är det samtidigt att sälja sig själv som kyrka om man håller ett allmänt hållet tal utan Jesus-ord och att inkludera/exkludera alla som inte bekänner sig till Jesus Kristus bara av att vara i kyrkorummet. Jag får inte ihop det. Vad beror behovet av gränsdragningar på? Det är intressant att fundera på. Handlar det om vilka motiv man har til att vilja ha skolavslutningar i kyrkan över huvud taget? Jag vet inte.
Jag menar inte att det är oproblematiskt alls, men jag tycker inte att man kan kan vara generell och dra allting till sin spets utifrån en given situation. Vi jobbar alla i olika kontexter, vare sig vi är i Stockholm eller Ö-vik. Vi har olika relationer, olika traditioner, olika situationer. Jag är övertygad om att man måste hantera den verklighet som just man själv befinner sig i. Och då kanske det är så att på ett ställe går det hur bra som helst att ha skolavslutningar i kyrkan, medan man på ett annat inte kan det.
Hur tänker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Well...jag tänker att det är skillnad på en gudstjänst och ett öppet rum. Precis som i vardagen, den o-krisiga, när kyrkorummet är öppet för vem som helst som vill, utan krav på bekännelse och välsignelse. En gudstjänst, oavsett om den är i skolavslutningsform eller ej, är annorlunda. Då tycker jag ändå att det bör vara tydligt att det är en kristen kyrka och ett kristet sammanhang.
Sedan finns det naturligtvis nivåer. Jag har inte haft några som helst problem med multireligiösa skolor och förmedlande av välsignelsen och hållande av tal, så länge jag visar respekt för dem och vice versa.
Men är en skolavslutning en gudstjänstform? Behöver den vara det? Är en konsert det? När blir ett event i kyrkan gudstjänstig? Var (och när) drar vi gränser? Var (och när) behöver vi inte dra gränser? Och för vem? Förutsatt att respekten för att det är ett heligt rum för kyrkan förstås.
Jag tycker snarast att problemet är det motsatta - när det sker katastrofer förväntas kyrkan stå öppen, annars är det något fel begånget. Men när kyrkan exempelvis vill komma till skolor och informera om konfirmation - då är man inte välkommen.
Det finns väl ett flertal skillander. Den viktigaste är ju frivilligheten: Om kyrkan håller öppna dörrar vid en katastrof är det ju vars och ens eget val att gå in dit eller inte. Jag kan inte se något som helst problem med det. En religiöst färgad skolavslutning är ju en helt annan sak. Jag skulle inte vilja att mina barns skola höll en sådan - så länge det finns ett krav eller ett tryck att komma dit bör den hållas sekulär. Sedan kan kyrkan naturligtvis hålla en "skolavslutningsgudstjänst" exempelvis på eftermiddagen för de föräldrar och barn som vill det, men den ska inte ske i samarbete med skolan.
Som svar på frågan i kommentarsfältet: "När blir ett event i kyrkan gudstjänstig?" När det är kyrkan som arrangerar det. Jag skulle, som icke-kristen, tycka att det vore jättebra om kyrkan inte ägnade sig åt halvprojekt utan erkänner att man är en religiös organisation och håller religiösa samlingar eller vad jag nu ska kalla det. Så länge det är så har jag inga problem med det - jag kan ju undvika det. Det är när man ska in och just vara lite lagom delaktig sådär i sker som inte nödvändigtvis har med det religiösa att göra som jag får taggarna utåt.
Jag håller inte med. En församling kan bedriva verksamhet, utifrån sitt uppdrag som kyrka, som inte är gudstjänst eller andakt. En del av kristen tro handlar om att tjäna sin nästa. Nästan är inte bara de andra kristna. När vi har diakonal verksamhet frågar vi inte efter kyrkligt medlemskap eller vad/om man tror –man finns till, man hjälper med ekonomiska medel eller med ett lyssnande öra. No strings attached. Jag tror inte heller att det är rummet som gör skillnaden. I ett kristet perspektiv är hela skapelsen helig i så fall.
Jag respekterar människor oavsett hur deras tro/livsåskådning ser ut och jag är inte särskilt orolig för allt som mina barn på olika sätt exponeras för. Jag tror för det första att de har rätt till sin egen tro, bortanför min, för det andra att den grund man som förälder lägger åt dem kan hjälpa dem navigera och utforska just sin egen tro. Jag vill inte att mina barn ska begränsas därför är jag å ena sidan tydlig med min och å andra sidan glad när de möter andra med annan tro/livsåskådning som de delger dem.
Men visst finns det gränser som emellanåt gås över, också i mina ögon. Därför tycker jag att det är bra med tydlighet. Tydlighet mellan kyrka och skola så att skolan vet vad de får i X kyrka om de väljer att gå dit -och i vilket sammanhang (tex lektionsmedverkan, kris eller avslutning). Och sedan är det ju bra (om än inte mitt direkta ansvar) att det också finns en tydlighet inom skolan på sina egna motiv: varför de vill komma. Endast på det viset kan de argumentera utifrån sina styrdokument både för sig själva och för kristiska föräldrar vare sig de är kristiska till kyrkans närvaro eller till kyrkans frånvaro.
Skicka en kommentar