Höstligheter

Höstterminen har kommit igång. I veckan startar alla grupper. Praktikanter och sommarteam är borta och jag får förbereda predikningar själv igen. Listor skrivs med saker att ta tag i, samtal ska ringas och möten bokas in. Men det är segt, det ska erkännas.

Funderar på kommande söndags GT-text. Moses som säger "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig..." och ännu efter att Gud poängterat sitt löfte att vara med vädjar Moses: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill."

Nog är det så rätt ofta. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Det är som en gigantisk tröskel att ta sig över innan saker blir gjorda. Bekvämlighet? Rädsla? Jante? Inte ska väl jag? Inte kan väl jag? Sänd nån annan!

Och samtidigt. Nog vill jag. Nog kan jag. Och vetskapen om det gör att jag blir avis på alla de som lyckas, som sprudlar av energi och kreativitet. Som får böcker publicerade. Som blir omskrivna. Som når ut -på en mångd olika sätt. Jag vill också vara med...

Gud blir rätt sur på Moses som är så kinkig. Men inte surare än att han möter Moses och i alla fall en del av hans behov. Moses måste inte göra allt själv. Hans parhäst blir Aron, hans bror. Och jag antar att jag har mina egna hästar också att gå par med. Om jag lyfter blicken lite.