Valborg

Jag firar hemma i lugn och ro. Njuter av ledighet och vila. Tre dagar med bara familj framför mig. Det var länge sen.

Läger

Om man har en liten konfirmandgrupp. Och ett gäng ledare, lite drygt lika många som konfirmanderna. Och så har man ledarutbildning samtidigt som konfirmandlägret. Då skulle man väl nästan kunna tro att man kan få en lugn helg? Jo, vi kan väl hoppas på det?

För övrigt så gillar jag en timmas ledigt efter middagen och kvällsförberedelserna. Jag gillar också bäddade sängar, god mat och glada kollegor. Allt detta har jag. Och sol. Solen och fågelkvitter gör andra glada. Det är bra. Och så gillar jag internet. Kanske lite för mycket.

Efterlysning

Letar efter vila.

Någon?

Biskopsvals -semieftersnack

Jag roar mig med en jämförelse av provvalsresultatet och dagens valresultat:


Hans Ulfvebrand som fick 151 röster i provalet, fick nu 150.
Eva Brunne som fick 126 röster i provalet, fick nu 238.
Martin Modéus som fick 85 röster i provalet, fick nu 130.
Cecilia Wadstein som fick 78 röster i provalet, fick nu 28.
Mikael Mogren som fick 77 röster i provalet, fick nu 143.
Åke Bonnier som fick 64 röster i provalet, fick nu 53.
Sven Hillert som fick 51 röster i provalet, fick nu 31.
Hakon Långström som fick 43 röster i provalet, fick nu 51.

I provvalet röstades på ytterligare ett gäng personer som inte var med nu såklart. Och röstlängderna ser lite olika ut. Men ändå.

Biskopsvals -finalen står mellan

Eva Brunne och Hans Ulfenbrand.

I det kontrakt jag arbetar i stod det relativt jämnt mellan Hans (föga förvånande då han var moderaternas kandidat) och Mikael Mogren. Det är intressant på många sätt. Det ska bli mycket spännande att se hur rösterna utföll kontraktsvis!

Biskopsvals final eller delfinal?

Ja, idag är det så dags. Jag har bestämt mig för vem som ska få min röst. Det känns skönt.

Mellan kl 12 och 13 röstas det. Sedan väntan. Men i eftermiddag vet vi. Antingen vem som ska leda stiftet eller vilka två som går vidare till final. Dramatiskt värre.

Hur ett läger kan vara vilsamt

Det är alldeles tyst. Lite fågelkvitter, fläkten i datorn surrar, men annars helt tyst. Körbarnen är i ett annat hus och tränar på musikalen som ska sättas upp om några veckor, mammorna sitter och läser och pluggar i matsalen. Magen är mätt. Hjärtat är fullt av samtal. Både gråt och skratt har fått plats.

Det är sällsamt att få sitta och jobba på det här viset. I lugn och ro. Inget som stör. Många tankar hinner tänkas, både ett och två varv i lugn och ro. Böcker hinner läsas.

Snart är jag tillbaka i ekorrhjulet. Men kanske, kanske, förhoppningsvis, springs det inte lika ihärdigt i det som innan.

Där kom den!

En annan dag

En annan dag ska jag också gå
och hoppas på goda möten.
Som slutar i igenkänning
och kära återseenden.

En annan dag.

Påskdagsberedelse

Äntligen! Äntligen är vi genom det mörka, det svåra, det onda, det som gör ont… Äntligen. Kristus är uppstånden! Graven är tom! Stenen är bortrullad!

De första som upptäcker detta är kvinnorna som kommer för att göra i ordning Jesu kropp. På vägen dit funderar de högt: vem ska hjälpa oss att rulla bort stenen från graven? frågar de. Men tänka sig! Stenen var redan bortrullad.

Också i våra liv finns de där stenarna som täcker för och som stänger inne det goda, vårt hopp, kärleken… Stora stenar som vi undrar hur vi ska kunna rubba. Våra dåliga samveten, skulder men också sådant som drabbat oss, sår som behöver helas.

Vilka stenar ligger i vägen i just ditt liv? Vilka stenar behöver rullas bort för att du ska upptäcka att livet har vunnit över döden?

Och så kvinnornas fråga som så många gånger också är vår: vem, vem ska hjälpa oss att rulla bort stenarna?

Men tänka sig! Stenen är redan borta! Också för oss är den redan bortrullad. Liv har vunnit över död. Förlåtelse, helande och det eviga ljusets kärlek möter oss i Kristi grav, den tomma.

Här är platsen att våga tro det. Att Guds gränslösa kärlek och ljus övervinner allt mörker. Var inte rädda!

Bygglov -en parentes om värdsligheter

Det är lite svårt att fira gudstjänst i kyrkan när det ser ut så här. Som tur var går det ju bra att fira gudstjänst i församlingshem, andra kyrkor och i det lilla kapellet bredvid kyrkan. Men nog ska det bli roligt att få inta henne igen den 10 maj!

Påskens drama!

Långfredag och död. Den första dagen. Svarta stolor. Korsvägsandakter.

Påskafton. Sabbatsdagen. Den andra dagen. Tomhet.

Någon sa att den var profillös. Men kanske handlar det just om sorgen och saknandet. Om långfredagen är chocken, döden, så går vi in i nästa fas. När insikten om vad som verkligen hänt sjunker in. Fortfarande kris, fortfarande sorg, fortfarande förvirring. Bearbetningen börjar. Vad har hänt? Hur har det hänt? Varför har det hänt? Vad betyder det för mig? För oss? Vad betyder det i ljuset av allt vi trodde? Av allt som tidigare var?

Skärtorsdag

Funderar på blodet.

Blodets nödvändighet för mänskligt liv. Blodets livsbärande.

Men också hur det kan vara bärare av död.

Hur rädd man kan vara. För blodet. För blödandet.

Hur magiskt det kan tolkas. Åderlåtning. Blått blod. Vad bär blodet?

Guds förkroppsligande är inte abstrakt. Tvärtom. Kropp och blod.

För dig. För mig.

Kristi kropp utgiven.
Kristi blod utgjutet.

Tandlossning

Vid tandborstningen ikväll säger sonen att det gör ont. Pappan suckar och säger att de får gå till tandläkaren tillsammans. Sonen visar på uppmaning var det gör ont (pappan tror kanske att han ska se hålen?). Mamman tänker snabbt och säger känn. Pappan känner och blir tyst. Sonen säger aj. Pappan ler. Killen är stor nu. Vem som blir mest exalterad och stolt är svårt att avgöra.

De två nedre framtänderna vickar alldeles säkert.






Men hallå? Fick han inte nyss tänder? Hur hände detta? Snart säger ni väl att han ska börja skolan i höst också...

Offer

Vid nattvarden idag delade jag ut vin. En liten flicka tittade förväntansfullt upp från altarrundens knäfall med oblaten i ena handen. Jag sträckte kalken över räcket så att hon skulle nå att doppa. Den andra handen var snbbt där.

Kloink, kloink.

I vinet ligger plötsligt två kronor.

Kollegan med den andra kalken fick ta resten av kommunikanterna själv. Jag ställde mig vid altaret och mediterade över offer. Våra offer. Och Guds offer. Offer i offer.

(Jo, det var nog så att flickan i fråga blivit tillsagd vid offergången att man absolut skulle lämna sina kronor där, inte ta dem med sig och så kom jag där med nåt kollekthåvsliknande och hon hade några kvar...)

Vägen till korset

Det blir en speciell palmsöndag. Predikan ska hållas och sedan diskuteras i en mindre grupp. Det känns spännande, på ett delat roligt och läskigt sätt.

Att ha praktikant är sannerligen utmanande. Och utvecklande.

Peter och vargen?

En dag med strålande solsken och värme och lek med barnen slutade med något migränliknande hemma hos stora lillasyster. Ringde chefen för att varna. Palmsöndagspredikandet förstod jag inte alls hur det skulle kunna gå. Han föreslår att vi ska höras senare under kvällen. Jag får i mig nåt smärtstillande som verkar hjälpa. Barnen blir utfodrade och vi blir hemskjutsade. Stillheten lägrar sig. Försöker äta lite. Jodå. Illamåendet och ontet är borta. Ringer chefen. Det ska nog gå. Lite sömn på det här bara. Vi är ju i alla fall tre om denna gudstjänst. Förutom församling och Herren själv.

Men jag känner mig lite som han som ropade "varg" (fast jag vet att det uppskattas att få lite mer än nån timma på morgonen OM man till nöds skulle behöva damma av någon gammal predikan).