Peter och vargen?

En dag med strålande solsken och värme och lek med barnen slutade med något migränliknande hemma hos stora lillasyster. Ringde chefen för att varna. Palmsöndagspredikandet förstod jag inte alls hur det skulle kunna gå. Han föreslår att vi ska höras senare under kvällen. Jag får i mig nåt smärtstillande som verkar hjälpa. Barnen blir utfodrade och vi blir hemskjutsade. Stillheten lägrar sig. Försöker äta lite. Jodå. Illamåendet och ontet är borta. Ringer chefen. Det ska nog gå. Lite sömn på det här bara. Vi är ju i alla fall tre om denna gudstjänst. Förutom församling och Herren själv.

Men jag känner mig lite som han som ropade "varg" (fast jag vet att det uppskattas att få lite mer än nån timma på morgonen OM man till nöds skulle behöva damma av någon gammal predikan).