I onsdags efter kvällsmässan kom en person upp till mig och sa "typiskt, idag var första dagen på flera veckor då jag inte tänkt på döden och så pratar du om döden och jag blir så ledsen."
Det är den tiden nu. All helgonahelgen, den yttersta tiden, mörker, död och dom, himmel och helvete. För en del är det skönt att känslolivet ackompanjeras av regnets rytmiska nedslag och vindens tjut. För andra är det outhärdligt.
Vaksamhet och väntan är denna söndags tema. Och jag försökte verkligen att inte prata om döden, utan om här och nu. Hur vi lever våra liv här. För Guds rike är ju här, om än inte i sin fullhet.
Att leva i en aktiv väntan är något alldeles speciellt. I väntan på det som ska komma så har vi att älska, att göra det bästa vi kan, att göra plats för andra människor och för Gud. För liksom vi har förmågan att skapa ett helvete på jorden för varandra, har vi möjlighet att förverkliga himmelriket.
Med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
i morse funderade jag på hur tankarna på döden, trots det sorgsna runt dem, kan vara så tröstande, trots att livet är gott. Har du ngt förslag?
Guds rike i sin fullhet. Kan du förklara det lite närmre?
Emelie, hur menar du?
Eva, när Jesus pratar om himmelriket pratar han ju om något som är här och nu. Gudsriket är inom er! Och samtdiigt så väntar vi. På att Han ska komma tillbaka, på att Gudsriket ska bryta igenom till fullo.
Det här är något som jag fortfarande brottas med. Väldigt mycket. Att Gudsriket finns inom oss det är något som jag tror och känner. Men att Han ska komma tillbaka, det går inte få ihop för mig. Jag kan inte fullt ut tro på det. Vet inte hur jag ska tänka/tro i detta. Är jag ingen sann kristen om jag tvivlar på detta?!
Eva, det strå ju att när han kommer tillbaka är det på ett sätt som vi inte kan se med våra ögon. Kanske är det på ett så annat sätt att vi inte behöver förstå logiskt just nu?
Martin Luther sa fö att en del saker man inte förstår i Bibeln får man lyfta på hatten till och gå vidare. Att vara kristen handlar dessutom inte att tro på en kyrkas ordning eller dogmer, utan att tro på Gud.
Vem som är en sann kristen och inte är inte för andra än Gud att fundera över. Och så den enskilde då. KG Hammar sa vid ett tillfälle angående att så många kritiserade honom och hans tro ungefär att han var så imponerad över att andra hade så mycket tid att ora sig över ahns frälsning. Han hade fullt upp med att oroa sig över sin egen. Det ligger nåt i det. Det är något mellan den enskilde och Gud. Och jag tror att Gud har bättre koll -och större kärlek -än vad nån människa har.
Skicka en kommentar