Ilskan är påtaglig. I telefonluren hör jag bara ifrågasättanden. Varför hörde ingen av sig? Men egentligen är frågan en annan; varför måste den jag älskar dö?
Nattvardsgång. Ögon som möts. Kristi kropp...börjar jag. Tårar som väller upp. Frågan dallrar i luften. Varför måste den jag älskar dö?
En kvinna håller hårt i sin mans arm på kyrkogården. Det är isande kallt. En blomma i handen. En fråga ekandes mellan gravarna. Varför måste den jag älskar dö?
En tom famn. De är hemma igen efter några dagar på förlossningen. Det som skulle varit glädjefyllt. Inget nyfött liv. Bara frågor. Varför måste den jag älskar dö?
Jag har inga svar. Jag vet bara att det gör ont.
Gud, var med alla oss som sörjer någon. Välsigna var och en av oss som kämpar med saknad och tomhet. Som letar mening i detta nya liv. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så fint, sorgligt och nära du skriver.
Jag cyklade förbi kyrkogården i natt, det var som ett hav av ljus. Så mycket kärlek!
Tack för de orden!
Ja, jättefint och berörande. Tack, syster.
Skicka en kommentar