Mysteriet med den försvunna kaftanskjortan

Begravningar tillhör vardagsuppgifterna för de flesta svenskkyrkliga präster. Idag var min första i Hedvig inbokad. För några veckor sedan träffade jag de anhöriga. Jag insåg att det skulle bli en rätt stor begravning och tänkte att det verkligen är skönt att ha 8 års erfarenhet som församlingspräst i ryggen när nu den första i just detta kyrkorum och med just denna församling är som den är. All well so far.

Igår kväll, efter konfirmanduppstart, mässa och ungdomskväll, när jag tog fram kaftanen är skjortan borta. Jag letar. Maken letar. Men icke en vit prästskjorta med plats för elva så långt ögon och armar räcker. Inte i garderober, inte i skrubbar, inte i klädhögar med tvätt, inte i någon gammal väska eller påse. Ingenstans. Den är borta.

Jag inser att jag behöver en plan för morgondagen. Att inte ha kaftan är otänkbart. Kanske kan jag ringa någon stackars kollega på morgonen och jaga? Det finns ju ändå några affärer som säljer prästskjortor här i huvudstaden. Jag kollar upp. Maken lovar att hänga på låset på den ena när de öppnar. Jag lovar att ha telefonen på trots kyrkoherdeinstallationsplaneringsmöte om det behövs support. Det behövs. Ingen vit kaftanskjorta där. När mötet är slut ringer jag om hörnet. Skrädderiet som också sytt kaftanen. kanske kan de hjälpa mig? Jodå. De har en herrskjorta i storlek 42. Jag går dit, provar, nålas och en dryg timme senare har jag en insydd skjorta med utbytt krage. Perfekt. Det är service.

Jag går över till kyrkan. Förberedelserna är i full gång. Jag inser att Gud både har humor och är god. Saker ska sättas i sina rätta sammanhang. Det är ingen skillnad på denna begravning. Den är lika viktig som alla andra, no more no less. Så jag andas djupt och är. Som jag brukar.

Jag väntade mig nästan den gamla kaftanskjortan på en galge i hallen när jag kom hem. Så där alldeles för uppenbart framför näsan. Men nej, inte det. Undrar var den är...