London no more

Dagarna gar fort nar man har roligt. Lek, parker, batturer, farmers market, shopping, museum och lek igen har statt pa schemat. Och sa mys med babis, mys med stora barn och familjen. Nu aker vi hem igen.

Lordag pa M4 och North circular

Heldagsutflykten var lyckad. Alla glada, alla trotta. Roliga saker med hem som minnen.

Men bilkoer ar ingen hojdare. Och varfor vander de lagom tills man ska hem igen?

London

Det ar varmt, fint vader och trevligt sallskap. Emma, den nya kusinen ar sot, huset ar fint och alla trivs.

Jag passade pa att jobba lite idag genom att traffa en kollega i Barkingside. Det ar ingen overdrift att saga att vi lever i skilda varldar pa valdigt manga satt. Pa gott och pa ont. Och det haftiga ar att vi verkligen kan lara oss massor av varandra -forutom insikten att vi inte kan annat an vara kontextuella.

Pa vagen hem passade jag pa att tjuvstarta shoppingen. Jag fick 55 minuter av den givmilde maken. Pa mandag hoppas jag pa mer.

Skavsta-Stansted

Radarproblem i London resulterade i forseningar redan pa Skavsta. Vilket kandes helt okej eftersom det snabbt ryktades om att vi inte skulle fa lyfta forran vid midnatt. Det blev saledes en glad overraskning att det bara handlade om tva timmar. Bra trick, Ryan!

Nedräkning

Lunchmässa, i all sin ornat. Guds ord och måltidens gemenskap. Sedan London. Min helg rings in...

Aldrig 33

Idag är det Lindas födelsedag. Det drabbade mig när jag var på väg till Skogskyrkogården för att ha begravning. Jag saknar fortfarande. Jag fattar fortfarande inte riktigt.

Hon finns kvar på så många ställen -förutom i hjärtat och minnet då. På facebook, på msn, på mobilen, julkortet hon skickade förra året ligger i hallbyrån, t-shirten som Elias fick för två år sen och som han alldeles snart kommer ha växt i och som ligger i byrån...

Jag önskar att jag hade haft ro att sätta mig ner en stund efter dagens begravning och låta det brista. Det är ju det jag säger till dem jag möter -man får gråta, det är okej. Och det tar tid, sorgen är randig, det går upp och ner och det är som det ska. Men det är alltid lättare att säga det till andra.

En vän och kollega sa härom veckan att hon nyss insett att hon hela våren begravt sin pappa, om och om igen. Jag har inte begravt Linda i nio månader. Men jag borde kanske göra det. Så att jag kan fira hennes liv, det som var och inte sörja det som inte blev.

Stolan

Här är stolan som jag fick. Bilden får väl anses som ett provisorium då jag ser att man knappt ser (silver)fiskarna som är broderade jämte vatten-/himlastrimmorna. Men om jag inte lägger ut en bild nu så...ja, då får ni väl aldrig se den...

Välkomnad

Så blev jag officiellt välkomnad. Det var trevligt. Barn, ungdomar, konfirmander, vuxna mitt i livet, gamla, frivilliga, nötare, sökare, bekantingar och obakantingar -"alla" var där. Och det uppskattar jag, trots att jag faktiskt hela tiden känt mig väldigt välkomnad till församlingen. Inte en dag har gått utan att någon faktiskt sagt det till mig, så där ordentligt -när man stannar upp och tittar en i ögonen och med emfas... ja, ni vet. Jag är så tacksam!

(Och på en timma hann vi med alltihopa också. Det betyder att en bra familjemässa med mycket liturgi kommer ta mindre tid i verkligheten (eftersom vi nu inte kommer välkomna mig eller andra medarbetare varje gång) och det är perfekt!)

Att lyssna i tro

Det är dags att gå till vila. Stor dag imorgon. Familjemässa med välkomnande.

Nervigt.

Svårt att vara vänd till bred målgrupp. Som alltid.
Svårt att vända sig till, för mig, nya människor. Och "gamla".

Detta med grupprocess, att hitta sin roll, att bli given en roll. Vad vill jag vara? Vad vill jag inte vara?

Och så glädje. Att vara där. Att känna riktning. Och tacksamhet.

Om allt detta ber jag, om hjälp, förstånd, sinnesro... tacksamhet.

Explosioner

Man spränger i bergsknallen som Östermalmstorg, Hedvig och församlingshuset ligger på. Det är på intet sätt diskret. Hela husen runt omkring skälver. Som ett jättelikt kill under fötterna känns det. Tänkte bara berätta.

Confirmands

You can't live with them. You can't live without them.

And in some mysterious way they increase every time we meet.

6.53

Idag kom sonen in till oss strax innan sju. I övrigt var det tyst. Och vi var...i det närmaste utvilade. Inte förrän en halvtimma senare vaknade dottern. Be för att detta är en trend som håller i sig!

En ledig (???) fredag

Idag har jag haft en heldag med barnen. Helt själv. Maken drog innan de vaknade och kom hem långt efter att de somnat. Själv ser jag i kors, lite förvånad över både det ena och det andra. Ett litet smakprov:

*succé med Junibacken, dock fick sonen som vanligt nedprioritera sina behov pga att dotterns mat- och sovklocka ringde vid "olämpliga" tider.

*Det måste nu utrönas om det är tufft att ha blyertsteckningar i vardagsrummet. På väggen alltså. Om jag ramar in kanske det? Nehe...

*Dottern har förvånandsvärt långa armar. Åtminstone när det finns äpplen där, långt upp, undanplockade strax innan middag.

*Man ska inte köpa dyra serietidningar innan man är helt säker på att de inte kommer i posten samma dag.

*Sonen har grymma röstresurser. Att de gärna används för att poängtera missnöje med den konsekvens som väggtecknandet fick (= ingen läsning innan sovdags) är kanske inte lika positivt överraskande.

*Överraskande är dock att att dottern sover sig genom detta larm. Och att mamman bibehåller lugnet och fem (!) minuter senare kan gå och surfa i frid med två sovandes barn ett rum bort.

Karl-Magnus och jag

Idag har jag börjat en ny relation. Jag får sånglektioner av Karl-Magnus. Det är fantastiskt roligt. Idag har jag tränat på att sluta fjanta mig och sjunga ut ordentligt, det var nåt med vokalerna också, och konsonanterna. Men nu sitter ärat till familjemässan (som jag alltid sjunger fel på för att jag börjar sjunga "det vanliga") och tex psalm 311 (favoriten alla kategorier för övrigt). Till nästa gång ska jag hitta nån sång att jobba med. Några förslag?

Annars misstänker jag att han var rätt snäll mot mig. Det blir nog värre när vi blir varma i kläderna med varandra (hm, det lät ju jättefel...). Ser fram emot det. Att utveckla sången alltså.

En helt vanlig dag

Att-göra-listan blir bara längre och längre. Några saker kryssas av, några fler tillkommer. Prioriteringar. Mandat. Vikt. Planering, skrivande, processande, möten. I grupp och enskilda. Ansikten arkiveras i databanken, en del längre bak än andra. Livsberättelser berör, håller sig fast, försvinner, överlämnas.

Gud, var med.

Dop i Flen

Idag har vi haft en familjeaffär å kyrkans vägnar. Eller vänners. Eller både ock. Vi har döpt. Eller ja, jag har döpt. Med Ester på armen (mjölksyra, yes, I know your name) eftersom hon tvärvägrade allt annat, Elias kring fötterna otåligt bonkandes på mässingsfatet i dopfunten, maken som stolt fadder och ett dopobjekt som somnar i sin moders famn lagom under välsignelsen.

Det är något speciellt med barndop med många barn, men jag föredrar när det är andras barn, det har jag lättare att hantera på något vänster. Och idag var det dessutom bara fyra barn inkl. dopbarnet så hälften var mina. Suck. Men det gick ju. Och det sägs att det gick bra.

Dessutom fick jag en superfin stola av modern, broderad och handsydd med kärlek. Wow.

Frågestund

Om ens dotter går omkring med en kudde och lägger sig på olika platser, tex under vardagsrumsbordet, borde inte det vara ett tecken på att hon är trött då?

Och varför vänds bilden automatiskt när jag laddar upp den på bloggen?

Och kommer jag verkligen idas skriva doptal idag på tåget till Uppsala eller kommer jag sitta i natt?

Och kommer sonen klä sig utan att bli galen idag?

Och kommer det regna på oss?

Och...

Fler tecken?

En lördag framöver är jag i tjänst. En av tiderna har inte mindre än två vigslar varit inbokade och avbokats. Jag behöver inte fundera på om det handlar om mig och det är ju skönt för egot, men man undrar ju lite grann ändå om det kanske finns någon högre mening med just denna tidpunkt i relation till just äktenskaps ingåenden.

Sedan kan man förstås diskutera eventuella teologiska konsekvenser av ett dylikt tänk. Men det är en annan femma...

Mysteriet med den försvunna kaftanskjortan

Begravningar tillhör vardagsuppgifterna för de flesta svenskkyrkliga präster. Idag var min första i Hedvig inbokad. För några veckor sedan träffade jag de anhöriga. Jag insåg att det skulle bli en rätt stor begravning och tänkte att det verkligen är skönt att ha 8 års erfarenhet som församlingspräst i ryggen när nu den första i just detta kyrkorum och med just denna församling är som den är. All well so far.

Igår kväll, efter konfirmanduppstart, mässa och ungdomskväll, när jag tog fram kaftanen är skjortan borta. Jag letar. Maken letar. Men icke en vit prästskjorta med plats för elva så långt ögon och armar räcker. Inte i garderober, inte i skrubbar, inte i klädhögar med tvätt, inte i någon gammal väska eller påse. Ingenstans. Den är borta.

Jag inser att jag behöver en plan för morgondagen. Att inte ha kaftan är otänkbart. Kanske kan jag ringa någon stackars kollega på morgonen och jaga? Det finns ju ändå några affärer som säljer prästskjortor här i huvudstaden. Jag kollar upp. Maken lovar att hänga på låset på den ena när de öppnar. Jag lovar att ha telefonen på trots kyrkoherdeinstallationsplaneringsmöte om det behövs support. Det behövs. Ingen vit kaftanskjorta där. När mötet är slut ringer jag om hörnet. Skrädderiet som också sytt kaftanen. kanske kan de hjälpa mig? Jodå. De har en herrskjorta i storlek 42. Jag går dit, provar, nålas och en dryg timme senare har jag en insydd skjorta med utbytt krage. Perfekt. Det är service.

Jag går över till kyrkan. Förberedelserna är i full gång. Jag inser att Gud både har humor och är god. Saker ska sättas i sina rätta sammanhang. Det är ingen skillnad på denna begravning. Den är lika viktig som alla andra, no more no less. Så jag andas djupt och är. Som jag brukar.

Jag väntade mig nästan den gamla kaftanskjortan på en galge i hallen när jag kom hem. Så där alldeles för uppenbart framför näsan. Men nej, inte det. Undrar var den är...