Jag har ju förmånen att få sammanträda en massa. Igår var det dags igen. Jag var på SMRs årsmöte som gästande deltagare från SKR. Jag hade inga direkta förväntningar, annat än mingel och lära mig mer.
Efter morgonbön i Domkyrkan (här är jag fö döpt, konfirmerad och prästvigd... gissa om det är hemma?!) så var det dags för inspiration i form av Kjell Nordstokke som arbetar på LutherskaVärldsförbundet med mission och utveckling.
Nu till kritan. Hans anförande handlade om vad mission är: grundläggande identitet eller utåtriktad verksamhet? Han utgick från ett väl läsvärt dokument som har några år på nacken nu. Det finns översatt till svenska men annars kan man ladda ner det här.
Några poänger:
*missionen är Guds, inte "min" eller "din"...
*"Jesu mission är först och främst inkarnation". Jesus är förebilden: att vara aktivt närvarande i människors vardag och liv...
*mission är relationsbyggande och ett evigt förpliktigande...
*det en del av Kyrkan gör tillhör hela (den världsvida) kyrkan...
*mission är inget perifiert utan en del av kyrkans grundläggande identitet -och därmed en integrerad del av kyrkans hela liv...
Och det utmanar! Två av frågorna vi fick att diskutera efteråt var: hur ser en teologi ut som inspirerar och stärker till mission? samt Om kyrkan fullgör sitt missionsuppdrag genom "accompaniment", dvs genom att vara förljeslagare till människor i den komplexa värld i vilken de lever, vad innebär det för kyrkans teologi?
Vad tänker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Mission" är för mig ett lite konfliktfyllt begrepp.
Jag är fullständigt allergisk mot när någon - som uppfattar sig om upplyst/frälst/whatever ska förklara för mig hur mitt liv blir lyckligare om jag gör si och så.
Begreppet är också ganska så "nedsmutsat" av historien, av kolonialismen, av tanken på att hjälp/bistånd "villkoras" med bibeln i hand.
Fördomar, jovisst kan det vara fördomar idag - visst kan verkligheten vara en annan nu än då, men historien skuggar...
Jag håller med. Och just därför är detta ett befriande sätt att se på mission. Reclaima liksom. Det handlar INTE om ett färdigt paket att leverera med livssanningar. Det handlar inte om att "jag" har något som "du" inte har som "jag", allra ödmjukast, ger till "dig". Och detta måste man ju prata om, i de breda massorna, om vi ska befrias från historiens ok...
Spännande läsning!
Jag ska tänka lite och återkommer med lite tankar.
by the way. jag har flyttat och finns numera på http://emeliecaroline.blogspot.com (jag är ju trots allt inte volontär längre)
Välkommen dit!
Ja, visst har Nordstokke rätt. Lyssnandet och det gemensamma sökandet är grundläggande för en ärlig mission, tycker jag, samtidigt som man inte kommer ifrån att vi ju ändå tycker att vi har någonting att dela med oss av. Men hur berätta det utan att underkänna den andres erfarenhet?
Mission som den bedrivs idag i Latinamerika och i forna Östeuropa(av diverse karismatiska grupper) skrämmer mig, men den mission som vi står för är alldeles för ljum och fjompig, kan jag tycka. I SvK har det i stort sett blivit synonymt med hjälparbete, och det är en miss. Hjälpa ska vi, o ja, men är det verkligen suunt att blanda ihop det med förkunnandet (och ja, jag vet, vi förkunnar naturligtvis genom handling också, men om det bara blir handlande, riskerar vi inte att glömma Ordet då?).
Jaja, mycket kan man tänka om detta. Kul!
Maria, fast jag håller inte riktigt med att det varit synonymt med hjälparbete -det läggs ner mycket resurser på teologiskt arbete också -prästseminarier etc runt om! Men visst är ansiktet utåt i församlingarna mer åt hjälparbeteshållet -och det är inte oproblematiskt.
Jag hoppas på denna "Hopslagning" eller vad man nu ska kalla det -när allt internationellt (och nationellt) arbete i Sv Ky samlas på ett annat sätt. Hoppas att det får genomslagskraft på rätt sätt i tänket på "alla nivåer"...
Skicka en kommentar