onsdag 28 maj 2008
Ekumeniska samtal
Hur är man varsam om sin egen tro och övertygelse, sin sårbarhet och mänsklighet, samtidigt som man är varsam om "den andres"? När det kommer till kritan -är det inte svårare än vi vill erkänna? Vad innebär det implicita sanningsanspråk som var och en av oss är bärare av, genom vår tro?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jo nog är det svårt alltid!
Tack.
Det är svårt att veta på vilket sätt man väst ska vara ekumenisk....
Det enda jag hittills tänkt på som allmänt accepterat alternativ, är gemensamma bönemöten.
Frågade en gång mina katolska vänner, samt pingstvänner om vilka eftergifter de kunde tänka sig.....
Länken:
http://enklabloggen.blogspot.com/search?q=eftergifter
Skicka en kommentar