Jag skulle vilja skriva ett inlägg om vänskap. Om hur skört livet är. Om hur fel det är att behöva ta avsked av en bästvän vid en grav. Om hur varmt det ändå kan kännas i hjärtat när människor vågar sitta med och bara vara. En kommentar här, en gest där.
Jag skulle vilja. Men orden finns inte ännu. Kanske kommer de inte finnas alls annat än inom mig. Och då får det vara så.
Kanske är det för att det blir för skört, för hudlöst. Jag värjer mig. Och så mycket har jag förstått, att det är helt okej. Man måste inte orka sörja hela tiden. Man får gå in och ur det. Man får gömma sig bakom dagishämtningar och facebookande. Man får vara ytlig och prata inredning och skratta åt schlagerfestivalen. Man inte bara får, det är nog en nödvändighet. Att genom dessa vardagliga rutiner och trivialiteter kunna kippa efter luft. Hur skulle det annars vara? Hur skulle man annars kunna stå ut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Skönt att se dig igen. Orden kommer någon dag.
Vardagen gör sig påmind och den behövs för att orka leva nära och hudlöst. Den påminner oss om allt tomrum mellan de verkliga händelserna.
Japp. Hur skulle det annars kunna vara.
Jag tror att du vet att vi är många som har med dig (och alla andra som sörjer din vän) i våra böner. Om orden kommer kan vi nog ta emot.
Tills dess är vi också tillgängliga för fjanterier och ytligheter, en och annan djupsinnighet eller bara varande.
Vi ses snart! KRAM.
Annars STOD man inte ut. Så enkelt är det.
Jag säger till dig som Moe säger till mig.
"Jag är med dig, alltid, i fickan. Ett telefonsamtal bort"
Ja vi känner inte alls varandra, men skönt att se dig här igen. har gått in och spanat för att se hur det går för dig. Tänker på dig. Kippa på alla sätt du kan efter luft, låt varadgen komma. Glömma kan man ändå inte göra så allt som lindrar är väl högst välkommet.
Det låter sunt, att vardagen ändå finns med och alla små trivialiteter. De behövs, mitt i sorgen. Du finns med i mina böner.
Ni är fantastiska! Tack alla!
Skicka en kommentar