Bygglov -en parentes om värdsligheter

Det är lite svårt att fira gudstjänst i kyrkan när det ser ut så här. Som tur var går det ju bra att fira gudstjänst i församlingshem, andra kyrkor och i det lilla kapellet bredvid kyrkan. Men nog ska det bli roligt att få inta henne igen den 10 maj!

Påskens drama!

Långfredag och död. Den första dagen. Svarta stolor. Korsvägsandakter.

Påskafton. Sabbatsdagen. Den andra dagen. Tomhet.

Någon sa att den var profillös. Men kanske handlar det just om sorgen och saknandet. Om långfredagen är chocken, döden, så går vi in i nästa fas. När insikten om vad som verkligen hänt sjunker in. Fortfarande kris, fortfarande sorg, fortfarande förvirring. Bearbetningen börjar. Vad har hänt? Hur har det hänt? Varför har det hänt? Vad betyder det för mig? För oss? Vad betyder det i ljuset av allt vi trodde? Av allt som tidigare var?

Skärtorsdag

Funderar på blodet.

Blodets nödvändighet för mänskligt liv. Blodets livsbärande.

Men också hur det kan vara bärare av död.

Hur rädd man kan vara. För blodet. För blödandet.

Hur magiskt det kan tolkas. Åderlåtning. Blått blod. Vad bär blodet?

Guds förkroppsligande är inte abstrakt. Tvärtom. Kropp och blod.

För dig. För mig.

Kristi kropp utgiven.
Kristi blod utgjutet.

Tandlossning

Vid tandborstningen ikväll säger sonen att det gör ont. Pappan suckar och säger att de får gå till tandläkaren tillsammans. Sonen visar på uppmaning var det gör ont (pappan tror kanske att han ska se hålen?). Mamman tänker snabbt och säger känn. Pappan känner och blir tyst. Sonen säger aj. Pappan ler. Killen är stor nu. Vem som blir mest exalterad och stolt är svårt att avgöra.

De två nedre framtänderna vickar alldeles säkert.






Men hallå? Fick han inte nyss tänder? Hur hände detta? Snart säger ni väl att han ska börja skolan i höst också...

Offer

Vid nattvarden idag delade jag ut vin. En liten flicka tittade förväntansfullt upp från altarrundens knäfall med oblaten i ena handen. Jag sträckte kalken över räcket så att hon skulle nå att doppa. Den andra handen var snbbt där.

Kloink, kloink.

I vinet ligger plötsligt två kronor.

Kollegan med den andra kalken fick ta resten av kommunikanterna själv. Jag ställde mig vid altaret och mediterade över offer. Våra offer. Och Guds offer. Offer i offer.

(Jo, det var nog så att flickan i fråga blivit tillsagd vid offergången att man absolut skulle lämna sina kronor där, inte ta dem med sig och så kom jag där med nåt kollekthåvsliknande och hon hade några kvar...)

Vägen till korset

Det blir en speciell palmsöndag. Predikan ska hållas och sedan diskuteras i en mindre grupp. Det känns spännande, på ett delat roligt och läskigt sätt.

Att ha praktikant är sannerligen utmanande. Och utvecklande.

Peter och vargen?

En dag med strålande solsken och värme och lek med barnen slutade med något migränliknande hemma hos stora lillasyster. Ringde chefen för att varna. Palmsöndagspredikandet förstod jag inte alls hur det skulle kunna gå. Han föreslår att vi ska höras senare under kvällen. Jag får i mig nåt smärtstillande som verkar hjälpa. Barnen blir utfodrade och vi blir hemskjutsade. Stillheten lägrar sig. Försöker äta lite. Jodå. Illamåendet och ontet är borta. Ringer chefen. Det ska nog gå. Lite sömn på det här bara. Vi är ju i alla fall tre om denna gudstjänst. Förutom församling och Herren själv.

Men jag känner mig lite som han som ropade "varg" (fast jag vet att det uppskattas att få lite mer än nån timma på morgonen OM man till nöds skulle behöva damma av någon gammal predikan).