Läser artikel på morgonen och funderar på vad jag tänker själv. Och vad jag gör. Och känner. Om det nu spelar någon roll, det där sistnämnda.
I flödet blinkar en bild förbi. Fotografen har fått pris. Om bilders kraft pratar han. Jag betraktar bilden Känner sorgen. Ilskan. Vanmakten. Men gör det något mer med mig?
Drar mig till minnes en facebookdiskussion om diakoni. Om de stora perspektiven och de små. Och hur jag argumenterade för att man måste fightas på två fronter. Både lägga om såren och ta bort taggtråden (utifrån en bild att man kan lägga tid på att plåstra om människor som skadat sig på en taggtråd eller man kan gå och ta bort taggtråden). Nu är ju en del av problemet att det inte är en taggtråd att ta bort. Det är inte alltid som den är helt synlig. Men hur man än problematiserar och kämpar hårt för att få bort den, så behöver de skadade också omvård. Inget antingen eller, utan ett både ock. Det låter ju fint, eller hur?
När jag ser, vågar se, förändrar det mig? Låter jag det förändra mig? Eller är det så att jag inte riktigt ser, vågar se, förrän jag redan förändrats? Att en förändring är nödvändig för att jag ska kunna se?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar