Goes fasteblogg

Hundra saker rör sig inuti. Började dagen med askonsdagsmässa i Uppsala domkyrka. Detta mäktiga rum. Och, åtminstone för mig, intima, nära. Här växte jag upp kyrkligt sett. Här lärde jag mig älska gudstjänsten, lärde jag mig ta för mig, lärde jag mig att min tro hade ett språk, att det räknades och var viktigt.

Och när jag tittar mig omkring och lyssnar på texterna funderar jag på hur Jesaja 58 gestaltas -eller borde gestaltas -eller inte förmås gestaltas i denna katedral och i mitt eget liv. Om det finns mycket att säga. Många dåliga samveten. Mycket oförmåga och bekvämlighet. Många ursäkter och försök till förklaringar. Min otillräcklighet.

Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
9Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: ”Här är jag.”

Jes 58:5-8



Så får vi komma fram och falla på knä i all vår otillräcklighet. Och orden prästen säger vid korstecknandet med aska i pannan är samtidigt en konkretisering av all den där oförmågan och evangelium. "Kom ihåg människa, att du är stoft och åter skall bli till stoft". Kom ihåg att du är människa. Varken mer eller mindre.