Konsten att vänta. Eller saker som vi vill lära oss innan vi dör. Eller inte.

Jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tålamod brukar jag säga. Tålamod är inte min starkaste gren helt enkelt.

När jag började ettan kunde jag redan skriva, tack vare min två år äldre bror. Jag längtade efter att få börja skolan. Första dagen kom ÄNTLIGEN men blev ett enda antiklimax. Jag gick därifrån helt desillusionerad. Allt handlade om att vänta. Att vänta på att få lära sig det där jag redan kunde. Istället för att pedagogiskt och konstruktivt utmana mig så fick jag öva mig på att skriva raka i:n. Om de var krokiga eller lutade för lite/för mycket åt något håll förstod jag aldrig.

Kanske har det med barndomen att göra. Det där att vilja mycket och gärna nu. Med tre syskon fick jag nog ta de chanser som gavs, sedan var de förbi.

Kanske har det med personlighet att göra. Att vilja mycket och gärna nu. Jag försöker vara medveten om det, inte vara så omedelbar, jag har märkt att det skrämmer många.

En klok kollega sa en gång om mig att jag var snabb i käften och huvudet och hade snabba svar men att jag också kunde ändra mig. Över just det där sista blev jag extra glad åt. För det är så. Jag vet vad jag tycker, snabbt går det. Skulle förmodligen bli en helt ok proffstyckare i morgonsofforna. Men jag är inte prestigefull och det händer att jag efter samtal och input förändrar min inställning till både det ena och det andra. Om nu det också kan ha med tålamod att göra.

Så finns det inte en poäng med att öva tålamodet? Jomenvisst. Det är gott att längta ibland! Och det är gott att vänta ibland! Det gör oss gott att få perpektiv på flera saker. På allt det vi faktiskt tar för givet att vi kan få eller skaffa oss snabbt som ögat i den här delen av världen. På allt det vi missar när vi ångar på framåt. Möten med spännande personer. Möten med sig själv. Möten med det Heliga.

Så jag påminner mig själv. Att räkna till tio. Att leva i nuet. Att vänta en stund. Andas. Jag testar lite här och lite där. Ibland blir det riktigt bra.Ibland (rätt ofta ska erkännas -man har ju barn) måste det bli. Och ibland blir det katastrof. Då påminner jag mig om att man inte alltid måste vänta. Det är inte alltid det bästa.

När jag möter kreativa, andliga människor med tålamod i mängd kan jag känna viss avund. Det där lugnet vore nåt, tänker jag. Men samtidigt så vet jag att det inte är jag. Jag är kreativ i andra miljöer. Jag är kreativ på ett annat sätt. Och mitt sätt ger mig möjlighet att möta spännande personer. Och mig själv. Och det Heliga. Möten som missas om man väntar för länge.

Landet lagom. Sa nån det?

Pynt eller inte pynt, det är frågan!

Hur hårt håller du på skillnader mellan advent och jul, vad gäller pynttraditioner. Cessi kommer med första förslaget. Och jag går ut stenhårt, dvs på en gång.

Det finns olika aspekter att ta hänsyn till i frågan. En handlar om att jag och städning inte riktigt är vänner. Jag tillhör absolut inte dem som får adrenalinpåslag och endorfinkickar av städning. Aldrig någonsin. Det är trist. Tråkigt. Eländigt. Jag gnäller om allt. Det är rätt ledsamt att bevittna. Särskilt om man betänker att jag gillar att ha städat omkring mig. Bara nån annan gör. I mina sämsta stunder är det ingen rolig kombo. I de bästa är det rätt okej.

Så vad har detta med pynt att göra. Jo, med pyntet kommer också den obligatoriska (?) städningen. Och plockandet är förstås värst. Att plocka upp och undan. Humbug. Dammsugandet är en piece of cake. Alltså är pyntandet något man väntar in i det längsta med. Om inte bo-anden inom mig råkar igång av valfri trigger. Då är det kört. Då åker lampor fram. Ljusstakar och glittergirlanger. Det är samma bo-ande som får en att bara måsta åka till det stora möbelvaruhuset fast man vet att det är löningshelg. Helt oregerlig med andra ord.

Samtidigt bor det en liten pynttaliban i mig. Det är ju lätt gjort när man liksom behöver en ursäkt för att man inte ids ta fram grejjerna. Och något har barnen fått med sig ety sonen för några veckor sedan muttrade att det väl var lite väl tidigt för att sätta upp granen på något torg vi passerade.

Men pynttalibanen inom mig är inte sämre än att hon kan dra fram lådorna med pynt redan två dagar innan advent, bara för att barnen ville det, och låta dem rota runt och lyckligt placera ut Jesusbarn och palmer och kameler till julkrubbeutställningen. Kyrka och kyrkbesökare hittade sin plats i nya lägenheten också. Och en och annan ljusslinga trasslades upp och hängdes upp. Vid tomtarna drog jag dock gränsen. De får komma fram senare. Granen och dess bling också.

Pynttalibanen är för övrigt helt tillintetgjord lagom till nyår. Vem vet när sakerna plockas undan igen. Jag tror vi hade en adventsstjärna modell större upphängd i vårt vardagsrumsfönster i Krillan i över ett år en gång. Det där med städningen dårå...

Men om man då för ett ögonblick skulle fundera kring de teologiska aspekterna. Tja. Advent och väntan på den där ankomsten. Och otålighetens tid som vi alla lever i. Borde vi inte vänta? Borde vi inte ge oss till tåls? Låta bli att ta ut något i förtid? Tja. Eller så kan vi tillåta oss att faktiskt på allvar ställa oss mitt i mysteriet -vi väntar på julen, att Jesus ska komma. Men samtidigt är han ju redan här. Han har till och med redan gått vidare. Och kommit åter. Igen och igen. Så julkrubban passar faktiskt att ha framme hela året. Liksom adventsstjärnan. Som en påminnelse om att också vi är på väg mot Betlehem. Kanske ännu senare än de där vise männen, men på väg.

Det var länge sen...

Livet går sin gilla gång. Advent har sjungits in. En och annan predikan hållits. Lite söndagsskola. Lite skaparverkstad. Lite konfirmander. Ditt och datt. Dop. Begravningar. Vigslar. Business as usual.

Jag tänkte adventsblogga. Liksom komma igång med skrivandet igen. Lovar inget långt. Men lovar att skriva varje dag. Nu är det bara ämnena som fattas. Ni önskar. Shoot. Kommentarsbåset är ert!