Du måste bli som ett barn.

De små barnen tittar ut över folkhavet. Det är svårt att sjunga samtidigt. Det är inte heller lätt att hitta sina föräldrar bland 600 andra föräldrar med kameror i ansiktet och ihärdigt vinkandes från läktare och bakom pelare. Så får de kontakt. Barnet vinkar ihärdigt, ler, kommer på sig och sjunger en stund, sen söker de ögonkontakt igen, vinkar, ler.

Tonåringen tittar ut över folkhavet. De sjunger koncentrerat, tittar ner i golvet. Det är inte lätt nu heller att hitta föräldrarna, nu vinkar de inte lika mycket heller, de vågar väl inte. Barnen är ju stora nu. Stolta sitter de på sina händer för att inte bete sig. Tonåringen tittar upp igen. Som av en händelse på rätt ställe. De får kontakt. Leenden. Föräldern vinkar. Tonåringen också. Fast inte utanpå. Men inuti. Det ser ut som att tonåringen ska spricka, så glatt blir det, nästan så handen far upp och ivrigt vinkar. Men bara nästan.