Slitna golv och smutsiga tapeter

Det är en smått surrealistisk upplevelse att höra någon annan samtala om ens lägenhet (snart icke mer) om målning och annat. Jag inser att jag känner de flesta skavanker. En del vet jag till och med exakt när de tillkom. Ett strykjärn i golvet, men ett obränt barn. En lycklig konstnärssjäl bakom fotöljen. Kladdiga barnfingrar på väg mot badrum och handtvätt.



Det är bara två veckor kvar nu. Jag tillåter mig att vara en smula nostalgisk. Här har vi startat vårt liv som double income no children i storstan. Har har vi fött två barn. Här har vi sörjt, längtat, planerat och levt livet i 9 år. Det längsta (jo, faktiskt!) jag bott i en och samma lägenhet i hela mitt liv, en fjärdedel av det.