Papper

Rensar papper. Det mesta skräp. Från en annan tidsålder. Ett brev. Om längtan efter en vän långt borta, om kärlekar och kall. Några foton. Gamla vänner. Ett tidningsurklipp från min första tid som präst. Anteckningar. Uppsatser. Minnen av hur jag tänkte då. Hur lika. Och hur olika. Kontrakt. Förlossningsjournal. Personalansvar. Några gamla betalda räkningar.

En del, det mesta, är lätt att kasta. En del får följa med ett tag till. För sånt är livet.

Scouting, konfirmander och födelsedagar.

Flyttplaneringen avbröts av några dagar utan täckning. Väderprognosen sa regn och kyla hela helgen. Vi packade in oss i två bilar och åkte till Påta. Och det var alldeles, alldeles underbart. Fyra dagar senare är jag åter. Konfirmanderna har en redovisning klar. Vi har skrattat, lekt och pratat. Vi har spanat in Luther, Jesus och Patrik 1,5. Ätit mat lagad över öppen eld, i stormkök och som vanligt. Vi har moffat tårta, krabbelurer och popcorn. Vi har dansat, sjungit och snurrat. Vi har sovit i vindskydd och vandrat i urskog. Vi har paddlat kajak och bastat. Vi har sett orm och spår av vildsvin. Vi har pärlat frälsarkransar. Slängt livlinor. Pratat valiska. Högt och lågt.

Jag har årets höjdarkonfisar. Och årets höjdarledare. Och jag tror minsann jag är grym jag också! Gud är god :-)

Slitna golv och smutsiga tapeter

Det är en smått surrealistisk upplevelse att höra någon annan samtala om ens lägenhet (snart icke mer) om målning och annat. Jag inser att jag känner de flesta skavanker. En del vet jag till och med exakt när de tillkom. Ett strykjärn i golvet, men ett obränt barn. En lycklig konstnärssjäl bakom fotöljen. Kladdiga barnfingrar på väg mot badrum och handtvätt.



Det är bara två veckor kvar nu. Jag tillåter mig att vara en smula nostalgisk. Här har vi startat vårt liv som double income no children i storstan. Har har vi fött två barn. Här har vi sörjt, längtat, planerat och levt livet i 9 år. Det längsta (jo, faktiskt!) jag bott i en och samma lägenhet i hela mitt liv, en fjärdedel av det.

Ceremonimästare

Emellanåt är vigslar inte alls roliga. Man är snäppet viktigare än frisören och förväntas inordna sig efter brudens tankar om den, ety det är "hennes dag". Det är inte på de flesta vigslar, men de som är tar en massa energi och överskuggar en del av motivationen att ha kvar den juridiska vigselrätten.

Emellanåt är det inte alls så. Idag hade jag inte en utan två helt fantastiska, på sina egna sätt, vigslar. Då är det roligt att vara präst! Då känner man sig i anspråktagen med just den kompetens man har, de tankar om att gestalta det man står inför och med Den man står inför.

Idag var en bra påminnelse om att det bara är dumt att lägga så mycket energi på det där negativa. Att få förmedla Guds välsignelse till människor som vill leva ihop är fantastiskt och att få be för dem och ge dem en stund som de förhoppningsvis kan hämta näring från långt fram i livet när det behövs. Varför ska vi avstå från det?

flyttfåglar

Solen glittrar på vattnet utanför fönstret. Jag kommer sakna det. Så lite som jag har uppskattat det under tiden vi bott här så är det en liten överraskning för mig själv. Men det är något med de fria vidderna. Rymden. Som bara är där. Och det ibland glada glittret, ibland ilskna mörkret. Snart blir det någon annans.

Att gå vidare, att vänja sig vid nytt, är alltid dubbelt.