Sådant som borde bli sagt. Eller inte.

Det är en sak att våga säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter om man måste säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter och sedan våga säga det man tänker.

För det är ingen vanlig dag...

Idag fyller dottern två. Två år. Hon sjunger och pratar -mer och mer förståeligt. Hon speglar det mesta jag gör -tjejigt blir det. Men gillar också stora maskiner och katter. Hon har humor och humör. Hon älskar sin bror och hon älskar att reta honom. Hon vill göra riktiga saker. Bre smör själv (för då kan man stoppa smörkniven direkt i munnen istället för att ha den där onödiga bruna saken i botten som bara geggar eller smular ihop). Hon klättrar och hänger i allt som går -trappor, balkongräcken, you name it. Hon fegar inte ur och dem hon tar till sitt hjärta får veta det med besked.



Hur kan man säga att mirakel inte finns?









Och jag har två!

Håll i, håll ut, håll om...

I veckan har jag gått omkring med en dikt av Harry Martinsson. Jag har funderat, skrivit några rader för att radera och sedan tillslut gå en helt annan väg i det griftetal som jag höll på med.

Dikten svarar inte på några frågor, den tröstar inte, men den ger ett annat perspektiv. Det är det jag gillar med den.

Igår fick jag dödsbud. Och orden dröjer sig kvar:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.