Tandhygienisten

805 kr fattigare och en ömmande mun. Men Berit var i alla fall snäppet trevligare än tandläkaren, om än mycket tydlig.

Jag har redan bokat in ett andra besök. Inte för att jag vill. Utan för att jag inte vågar prioritera bort det. Tandsten är allvarliga saker.

Funderar på om jag borde söka upp tidigare tandläkare jag haft och låta dem träffa Berit. Varför har de aldrig sagt nåt om detta? Varför läser vi inte om det i skolan?

Nästa gång ska jag ta med min tandborste och visa hur jag borstar mina tänder. Visste ni att det är en särskild teknik att borsta med eltandborste? Man undrar hur vissa lyckats med en akademisk examen men missat detta?

Nu måste jag gå och hitta tandtråden...

Ingen panik, alla på en gång!

Var varsam och kärleksfull mot dig själv, säger min handledare till mig efter våra sessioner.

Svåra samtal trängs med svåra beslut som ska samsas med lite sjukdom som ska trängas med diverse annat jobbrelaterat av varierande karaktär som ska få plats bredvid familjeliv.

Och nånstans där mitt i allt försöker jag komma ihåg att jag bara är människa. Och det gör mig lugn. På något märkligt sätt. Kanske är det den kärleksfulla och varsamma biten.

Biskopsvals vs melodifestival Purple room

Utfrågarna vid gårdagens biskopshearing hade tagit fasta på jämförelserna med melodifestivalen och arrangerat ett Purple room (isf Green room). De nämnde också att detta var en längre process än melodifestivalen och de utlämnade kommentarar om Schnackenburg som valets Christer Björkman.

I halvlek och kaffepaus och därmed efter hälften av kandidaternas framträdanden var vi några kollegor som konstaterade att det var lite Snövit och de sju dvärgarna över kandidaterna. Vem som är vem låter jag vara osagt.

Och så, om jag ska se allvaret i det hela en liten stund, hearingen var intressant och flera överraskade mig, både positivt och negativt. Några växte enormt. Om jag sedan kommer rösta på just någon av dem vet jag inte. Några gjorde väl inte bäst intryck men känns gedigna. Några andra kan jag för egen del räkna bort snabbt, jag ser dem helst inte som min nästa biskop, av både teologiska och känslomässiga skäl.

Vattendelaren är väl (för mig) om betoningen ska vara på tydlighet i ledarskap, vikten av att det är en inspiratör eller något annat. Alla dessa val...

Hearingen kan fö ses här.

Tänk att ett besök hos tandläkaren kan leda in en på tankar om syndabekännelsen

Ett besök hos tandläkaren är lite som att betala för att få en reprimand. Det är inte roligt och man hinner både bli arg och fundersam över om de verkligen inte kan vara trevligare. Samtidigt så vet jag ju hur det är. Jag borstar tänderna, men mer än så är det inte. Jag skulle kunna sköta om dem mycket mycket bättre. Så av omtanke om min mun så borde jag skärpa mig och det är ju det tandläkaren säger, varken mer eller mindre.

Och så slår det mig. Kanske är det så en del känner inför syndabekännelsen i gudstjänsten? Här kommer jag och lever mitt liv och så kommer det en syndabekännelse som påminner om att jag faktiskt skulle kunna leva ännu bättre, ännu mer medvetet. Och det provocerar. Fast man vet hur det är. Egentligen. Man borstar tänderna, men inte mer.

Predikohjälp

För övrigt så spenderas denna fredagskväll med att fundera på söndagens predikan. Om kampen mot ondskan. Den som vi alla är involverade i, vare sig vi vill det eller inte.

Så. Vilka egenskaper tycker ni att man behöver eller är till hjälp för att klara av att kämpa mot allt ont som vi möter runt omkring oss?

Jag tänker själv på mod -mod att våga se och våga bemöta till exempel mobbaren, att våga ställa sig på den svages sida. Hur läskigt och utlämnande det än känns.

Fler?

Här hittar ni söndagens texter om ni vill läsa dem förresten...

Var *host host* dag

Sjukdom blir också vardag om det håller på tillräckligt länge. Kul va?!

Idag har det varit lugnt på feberfronten. Men det har hostast desto mer. När dottern inte kunde sova efter lunch, fast hon var supertrött, så gav jag in och ringde Vårdcentralen. Fick en tid och hostade oss dit. Och tre timmar senare, undersökta, mediciner upphämtade på Apoteket och med middag i magen är vi hemma igen. Det var nog till och med lite roligt. Det krävs inte så mycket för att roa tre stycken som varit hemma en vecka, det står klart.

Nu är det bara att hoppas att medicinerna verkar så att alla får sova hela långa natten och är glada och pigga imorgon när "faffa" kommer (det är fö ett typiskt bra Esterord och betyder kanske lite halvt otippat "farmor och farfar"). Och tackomochlovom så är smittrisken förbi helt klart imorgon enligt den trevliga läkaren. För att inte tala om hur friska och osmittande vi är när kusin Emma kommer på söndag. Barnen kan andas ut...

Status

Tre av fyra är fortfarande hemma. Tyvärr är de två yngsta mycket mycket piggare än den äldsta. Imorgon blir det nog vanlig vardag igen. Förhoppningsvis.

Vab vs arbetet del 2

Idag är det omvända förhållanden från igår. Dottern är slak och sonen piggare. Det betyder att det finns en chans att få något jobb gjort. Bara jag inte somnar. Det är ju utmattande att vara på gränsen själv, inte få sova ordentligt och vara tvungen att ta hand om sjukliga små hjärtan.

Det goda i kråksången verkar vara att det går över snabbt? Lagom tills sväronen kommer i helgen borde vi allihopa vara friska. Och alldeles alldeles säkert tills kusinen dyker upp på söndag. Jorusåatt.

Vab vs arbetet

Jag undrar hur det egentligen är tänkt att VAB-dagar ska funka med det slags jobb jag har. Eftersom jag inte kan planera idag och imorgon, ska jag strunta i sakerna jag har framför mig på onsdag och söndag då?

Jag skulle så gärna vilja slippa jobba kvällstid. Efter en heldag med barnen, sjuka särskilt, så är inte direkt lockande. Då vill jag sova själv, slötitta på tv och slippa höra "mamma...jag orkar inte vara sjuk mer" och annat ynk.*

Så jag smygjobbar lite medan de sover. En predikan till söndag ska jag väl hinna med?


*ynka får de gärna göra när de är sjuka, men då får ynket tas om hand av den som är trött efter en dags arbete istället.

Blomsterspråk?

Jag förstod aldrig hur mycket en orkidé kunde symbolisera. Nu vet jag.

Och det är helt i linje med allt det andra. Jag borde inte vara förvånad eller besviken. Men det är jag.