Julvandringar anno 2008

Det har varit en intensiv och rolig vecka med julvandringar. Det är ju inte så att vi klär ut oss särskilt mycket eller har en stor scenografi med rekvisita att luta oss mot, ändå lever många av barnen in sig härligt mycket. En underbar tjej frågade andäktigt efteråt: "vem spelade du?" Jag var med dem hela tiden som budbärar-guide med mantel som enda attiralj. Och sen har vi de barn som bara måste berätta att vi setts förr, inte i första hand för sina ovetandes lärare eller klasskompisar utan för mig. "Dig såg jag i den andra kyrkan" eller "jag känner dig!" Vi har utrönat alla syskon, kusiner, gudföräldrar, morbröder, farmödrar och kompisar som heter Gunnar och Sofia. Vi har sjungit "Ja må han leva" för Jesus mer än en gång eftersom det i barns ögon är en mycket lämplig sång att sjunga vid barns födelser. Och vi har blivit tillrättavisade när vi sjöng fel "Gläns över sjö och strand".

Lärarna kan vi prata länge om. De är av olika sorter kan man väl säga. En del stör mer med sina verbala och handgripliga försök att hyscha, än barnen som mest lever sig in och absorberas av stunden och historien som utspelas för deras ögon! Låt oss ta hand om dem, vill jag säga. Vi säger till om det blir för närgånget, om de måste hålla sig en stund med vad de nu vill berätta eller om de (vilket händer väldigt väldigt sällan) stör. En annan sorts lärare har inget intresse av att leva sig in själv. Så man pratar glatt med oss som spelar med om hur bra det är, om hur fin kyrkan är eller om vädret. Hon som efter en stunds vandring kopplar vem jag är (jag är ju nytt ansikte på skolan och eftersom vi är flera församlingar som samarbetar med vandringarna så var vi i "fel" kyrka) och spontant utbrister "nu kände jag igen dig" är en sak, men de andra...

Och tillsist är det väl bara att konstatera. När SkådisJesusbarnet kommer fram och presenteras så är vi andra helt ointressanta. Inte ens polkagrisstavar kunde få dem att sluta pilla i gudbarnets ansikte vissa gånger.