I söndags packade vi den lånade bilen (förvånandsvärt nog inte till bristningsgränsen) och tuffade norröver. Vi skulle åkt klockan nio, tio över tio vinkade vi adjö av gästerna som var kvar hos oss. Ändå kom vi till Gävle som beräknat. Förmodligen för att sonen hela vägen använde turbunyckeln (den gjorde att vi åkte så fort att vi till och med hann med att besöka flera olika planeter på vägen). Eller så var det för att vi ännu inte vant oss vid att det är riktig motorväg ända fram och därmed räknade med minst en halvtimmes långsamåkning genom Uppsalas alla rödljus och Uppsalaslättens alla småsamhällen. Vi hade nog tjänat ytterligare tid om inte GPSen hade tyckt att vi skulle ta en extra sväng via Skogskyrkogården (kanske för att den visste att det skulle bli ett kärt återseende för mig som tillbringat ett år i dess närhet?) istället för att på en gång ta nästa avfart från E4an och hamna i Sätra pronto.
Gävle bjöd i alla fall på tre timmars intensiv lek med roliga leksaker och roliga lekkamrater för alla åldrar. Och god mat, inte att förglömma. Och jag kom ihåg att lämna nyckeln hem till oss eftersom de ska låna lägenheten när vi är borta (gissa vem som är stolt över att hon tbåde kom ihåg att ta med dem och att överlämna dem?!?). Redan tjugo över tre (vi skulle åkt kl 15 enligt det i förväg uppgjorda schemat) tuffade vi iväg med nosen mot Sundsvall.
Två timmar i bil med en 4 ½-åring innebär MÅNGA "mamma, när är vi framme?". Som tur var sov dottern så vi slapp ha tvåstämmig klagolåt.
Kvällen och natten tillbringades hos gamla bekanta som jag inte träffat på en sisådär sju år. Facebook är bra. Och trevliga vänner är ännu bättre! Och barnen delade intressen (efter husesyn i barnrum frågade maken sonen i huset som snart fyller 5, om han gillade robotar eller rymden bäst. Han funderade en snabbis och svarade med eftertryck "rymdrobotar"!), badkar och vissa också mat.
Måndag morgon kom snabbt och vi for vidare mot Ö-vik och ännu en lunch hos gammal vän. Dottern sov i bilen och sonen koncentrerade sig på att bygga rymdraketer i lego (en låda vi plockade ihop utan att han visste något för att ta fram när det blev för mycket myror i brallan). Dessutom lovade vi honom en belöning om han inte frågade när vi skulle vara framme en enda gång. Han var mycket ståndaktig. Och när det någon gång undslapp honom så var han mycket kreativ i sitt bortförklarande.
Ö-vik - Umeå var en jobbig bit. Vakna otrötta understimulerade barn och åtminstone en förälder som ville sova lite. I Umeå tittade vi in på Strömpilen och åt korv, köpte välling, blöjor, en legosopbil (belöningen) och en aktivitetsgrej åt Ester (en födelsepresent!). Sonen satt med legobilslådan i famnen ända till Bjurliden och dottern lekte med div saker. Men jisses vad långsamt de sista 17 milen var...
Kl 17.15 var vi så äntligen framme. Och fick mat och leka och vila och allt det där som vi behövde.
För att ha relativt bilovana barn, särskilt vad gäller långkörning, så har det gått jättebra.
Men jag tycker nog att det är skönt att vi inte behöver åka långt förrän om elva dagar igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När jag var barn åkte vi upp till Farmor & Farfar varje sommar och ofta till jularna också.
Min högsta önskan var att vi skulle hitta en magisk genväg, för det ÄR ju så förtvivlat långt från Stockholm till Lycksele.
Särskilt om man är barn.
Ofta började vi resan tidigt tidigt på morgonen, eller snarare natten. Trehugget sisådär. Jobbigt för mamma och pappa som skulle köra, men lättare för mig och bror min, då sov vi bort ganska många av timmarna...
Något tre på natten kommer det inte stigas upp för att resa till VÄsterbotten. Men så har vi ju tagit det lugnt uppåt också. Man får liksom passa på att hälsa på vännerna när man kan... Och för att unmderlätta än mer i framtiden är det mycket möjligt att det investeras i dvd för bilen med två skärmar...
Skicka en kommentar