Storö

Det är mulet, blött i gräset efter skyfallet på morgonen och blåser så det rasslar i träden som omringar huset. Min farmor och faster vilar säkert i gråa villan. Min pappa jobbar säkert i båthuset eller på ängen. Make och barn är i isboden och letar grejjer.Fåglarna kvittrar, annars är det helt tyst.

Här finns ingenting och allting.

-Mamma, det är underbart! utbrister sonen och mitt hjärta svämmar över. Det ÄR underbart. Jag vet det, även om jag inte alltid orkat eller orkar uppskatta det.

30 varv runt gråa villan hann sonen med igår när vi lagade mat. Och några turer till röda villan för att hämta äpplen, lök och tomater. Han sov väldigt gott i natt...

När vi inte ser honom är chansen stor att han är på vadbacken och bygger en rymdraket av pinnar. Eller tar upp nät med morfar. Eller samlar kottar. Eller smygäter funna smultron eller omogna blåbär.

Dottern hänger med på armen. Inne lär hon sig att gå. Och gunga gungstol. Och klättra i trappen.

Jag har bakat mördegskakor, lagat lunch och diskat. Med sonen förstås. Det är få förmiddagar man hinner med så mycket. Och imorgon är det någon annans tur. Bara det!

-Mamma, det är ljuvligt! Jo, han använder sådana uttryck. Och det är just vad det är!