Så går en dag och kommer aldrig åter...

Solen skiner. En glåmig mamma tittar på den väldigt pigga dottern som undersöker pallar, dockvagnar, stetoskop och annat hon hittar i lägenheten. Helst står hon. Kan eventuellt tänka sig en tur med vingliga fötter med gåvagnen också. Krypa går förstås fortast, men man ser så lite då. Sedan testar hon rösten väldigt mycket också. Hon har ett brett röstregister om någon undrar. Böcker är en hobby hon har. Riva ur bokhyllor och gärna provbläddra och eventuellt riva ur en sida och smaka på. Papper är ju så fantastiskt gott! Mat är också gott. Helst med lagom stora bitar i. Man måste ju använda sina fem tänder. Brorsan är ju inte alltid hemma och stoppar in sitt pekfinger i ens mun liksom. Fast när vi hämtar honom är det idel leenden! För att inte tala om när mamman säger till att storebror måste ta det lugnt. Då tittar de kärleksfullt på varandra och sedan på mig med bistra miner. Mamma mört, förstår du ingenting? Redan ihopgaddade...

Slänger in ett foto på barnen som badar. Bad är roligt. Men det blir blött, både med flit och med oflit. Mammor med kameror akten eder!

kallad?

Idag fick jag ett erbjudande som jag är grymt lockad att ta. Det innebär massor med frivilligt jobb -men sååå spännande, utmanande och roligt. Frågan är bara hur jag ska kunna få ihop det med jobb... puh...

Behöver nog meditera lite över detta...

uppdatering: färdigmediterad. Ett telefonsamtal som kom plötsligt och jag hör mig själv säga som det är. Jag måste säga nej. Men jag kanske kan vara delaktig på ett hörn ändå. Vi får se. Det vore kul!

Kitsch igen

Det är väl ingen hemlighet att jag gillar (kristen) kitsch. Jag blir glad av kitsch.

Men alla blir inte det.

För mig är tro något oerhört viktigt och stort. Det är inte det. Men någonstans kämpar jag med att förstå människor som tar illa upp för dylikt. Det finns så mycket annat att lägga energi på -att kämpa mot våld och orättvisor tex. Sen har jag all förståelse för att alla inte tycker kitsch är roligt, det är en annan sak.

Kippa efter luft

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om vänskap. Om hur skört livet är. Om hur fel det är att behöva ta avsked av en bästvän vid en grav. Om hur varmt det ändå kan kännas i hjärtat när människor vågar sitta med och bara vara. En kommentar här, en gest där.

Jag skulle vilja. Men orden finns inte ännu. Kanske kommer de inte finnas alls annat än inom mig. Och då får det vara så.

Kanske är det för att det blir för skört, för hudlöst. Jag värjer mig. Och så mycket har jag förstått, att det är helt okej. Man måste inte orka sörja hela tiden. Man får gå in och ur det. Man får gömma sig bakom dagishämtningar och facebookande. Man får vara ytlig och prata inredning och skratta åt schlagerfestivalen. Man inte bara får, det är nog en nödvändighet. Att genom dessa vardagliga rutiner och trivialiteter kunna kippa efter luft. Hur skulle det annars vara? Hur skulle man annars kunna stå ut?