Människoapan

Kommunikation är intressant. Det tar Hjärnstorm på Svt upp. Där hör jag Ing-Marie (?) som är djurskötare och schimpansflockmamma på Furuvik säga att hon varit tvungen att lära sig rak kommunikation med sitt jobb. Om man är ledsen så måste man visa det extremt tydligt för att aporna ska förstå, likaså om man är glad eller arg. Aporna läser inte mellan raderna. Och vi får se scener där hon verkligen kommunicerar med “sina” apor.

Och hon agerar tydligen ungefär likadant i vardagen. Hon säger ungefär “Tänk att du kommer in i matsalen måndag morgon och dina kollegor sitter där med kaffekoppen i handen och ansiktet i tidningen och muttrar lite. Då sätter du din kind mot deras och pillar dem lite i nacken -jag lovar att de kommer att börja berätta om vad som hänt i helgen. Det är närheten och kroppsspråket”. Och så skrattar hon hjärtligt.

Det är ju störtskönt! Även om jag inte är så säker på att mina kollegor skulle uppskatta om jag nafsade dem lite i örat, oavsett dag i veckan, så tror jag att vi behöver vara tydligare med vad vi känner. Särskilt med det negativa känslorna. De byggs ju så lätt upp tills man exploderar (med största sannolikhet för något trivialt). Och så kanske vi inte skulle behöva gå omkring och småsura lika länge. Eller tjyvhålla på glädjeämnen bara för att man inte vill att någon ska tro man tror att man är nåt. Nä, lite mer omedelbarhet och rakhet -självklart kombinerat med förståelse för varandra. Det handlar ju också om att träna sig att veta vad som irriterar en och en insikt att mycket ligger i en själv...