lille katt featuring E&E

Biskopsvals -finalen

Så är det klart. Eva blir församlingsbo. Om de nu väljer att flytta in i biskopsbostaden förstås. Roligt!

Men ännu har inte den feta mannen sjungit. Jag hoppas överklagandenämnden arbetar så fort de kan så att vi sedan vet och kan vila i valet som varit.

veckoplanering

Efter en intensiv helg med konfirmation, vuxendop och förbönsgudstjänst, och en intensiv vårvinter är jag nu ledig en vecka. Familjen har lämnat hemmet för dagen. Arbetsrättsböckerna är framtagna. Men först. Andas lite.

Ah!

Vart tog maj vägen?

Kyrkan är återöppnad och återinflyttad i. Dop, bröllop och begravningar. Högmässa på en timma och trekvart (inte min ambitionsnivå direkt). Veckomässor. Nu tror jag att det mesta är gjort. Igen. Och på söndag konfirmation.

Har träffat sommarteam, planerat konfirmationen och agendan till den, bokat annonser, pratat med scoutledare, med rektorer och föreståndare om skolavslutningar, översatt texter till engelska, svarat på frågor om himmel och jord, förberett nästa års budgetäskanden, skrivit tal och betraktelser, ringt miljoner och åter miljoner (känns det som) vigselpar, dopföräldrar och sorgehus och bokat tider. I maj, då lugnar det ner sig. Trodde jag, ja. Inte undra på att man inte orkar blogga. Och jag tror visst jag fyllde år mitt i allt också. Puh.

Men nu så. Efter helgens konfirmationsrace (inklusive ett vuxendop och förbönsgudstjänst) är jag ledig en vecka. Med bara plugg och vila på agendan. Om Gud vill.

Oro

Jag funderar på detta med roller. Att sitta på två stolar. På lojalitet. På vetskaper. På fantasier. På farhågor. På att vi aldrig vet om något är på gott eller ont förrän långt efteråt. På hur konsekvenser kan analyseras men falla helt annorlunda. På hur livet inte är spikrakt eller förutsägbart. På beslut som ska tas. På hur svårt det är att aldrig kunna vara säker. På att vara beroende av andras beslut. På andras val. På om det är värt att engagera sig. På att bry sig. Eller om man skulle må bättre av att bara låta bli. Låta saker ha sin gång. På att vi egentligen vet väldigt lite. Och tror en hel massa. Och att livet aldrig kan vara annat än bräckligt. Och att jag känner mig rätt liten. Med många funderingar. Och alldeles för få svar.

Grönan by Sonen

Grönan