Samtal med J

När det stormar?

2012-01-29T21:39:00.003+01:00

Predikan 4 e trett 2012-01-29 i Hedvig Eleonora kyrka. Full circle. Första och sista predikan i Hedvig som komminister i församlingen utlagda på bloggen.

På en kurs jag gick förra året träffade jag en ledarskapskonsult, tillika psykolog som ofta använde utrycket: “jordaxeln i fontanellen”. Jo, såna människor möter vi nog allt som oftast. Vågar jag säga det? ibland är vi nog de där människorna själva. Ni vet, som tror att världen snurrar runt dem, eller oss, eller mig... eller ja, ni förstår?! En slags barnslig omnipotens.

Problemet är ju att vi bara har vår egna erfarenhet att utgå från. Och de är inte dåliga i sig. Våra erfarenheter är ett viktigt verktyg när vi ska tolka vår omvärld, det som händer och dem vi möter. Men kanske lite för ofta glömmer vi det i villervallan av vårt eget liv, att erfarenheten är verktyg att använda sig av, kan ge oss nycklar, men inte är allt. Kanske är det vårt behov av kontroll. Vi planerar och bokar in långt i förväg, vi försöker hinna med så mycket som möjligt, ingen ska bli besviken. Uppslukade av oss själva och vårt eget. Och så händer det som inte får hända. Stormens börjar vina med oreda och kaos efter sig. Varför? Varför mig?

Job drabbas av all världens jävligheter. Och han blir tillslut förbannad på Gud. Vad har jag gjort för att förtjäna detta öde är hans fråga. Varför? Varför ska jag, som gör mitt bästa för att vara en god människa, drabbas av ont? Det är inte rättvist! Jordaxeln i fontanellen. Om jag drabbas av något måste det ha antingen med mig att göra (belöning eller bestraffning) eller (eftersom jag är så god) måste det vara Gud det är fel på. En del tolkar det som att det inte finns någon Gud -för världen ser ju ut som den gör med krig och svält och egoism? Det stormar i vår värld, mest hela tiden. Och det stormar i våra liv. Och vi känner paniken komma. Hjälplösheten och hopplösheten. Jag ska erkänna: jag har också varit där. Ibland är jag där. Som en trilskande fyraåring stampar jag i golvet och skriker orättvist! Sluta storma! Ligg inte där och sov Gud! Jag står inte ut!

Gud daltar inte. Vad vet du om något? svarar Gud Job. Var du där när jorden skapades? Perspektivet är ett annat. Det gör inte att det onda gör mindre ont. Det gör inte att det inte händer. Men i motståndet möter Job något annat än den Gud han föreställde och förväntade sig. Gud som allsmäktig och en slags marionettdockmästare. Han mötte Gud som tar på allvar, som svarar. Som ändrar perspektiv.

Och Jesus i båten. Han väcks av lärjungarna som är i panik (och då ska man komma ihåg att det här var sjövana killar, fiskare som säkert varit med om att båten gungat förr, det var nog en storm som hette duga). Jesus stillar stormen runt omkring dem. Men än mer: Jesus frågar “varför är ni rädda? Tror ni inte?”.

Stormen utanför och stormen inuti, han har förmåga att stilla båda. Vi behöver inte leka Gud och ha kontroll över allting. Gud har koll. Lita på det. Inte så att Gud tillåter eller drabbar med ont -utan lita på att Gud är med, bär och håller i. Det är ju det tro är. Inte som en idé eller teori utan som i att räkna med, att räkna med Gud. Att våga lita på det där som är större än oss själva.

Det skulle vara lätt att sluta där. Låta Jesus bli nån slags superhjälte. Jag tänker på en gammal söndagsskolesång som säkert några av er minns: “När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig, När Gud är stark och jag är svag, han hjälper mig med nya tag, När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig”.

Om vi bara tror, då ordnar allt sig. Om vi bara släpper Gud på båten. Men så funkar det ju inte riktigt. Båtar går under varje dag, både i stormar och överlastade i lugna vatten. Var är Gud då? Och så är vi tillbaka i det jag tidigare avfärdade: att det beror på våra förmågor, handling eller tro, om vi var “värda” räddning eller inte. Jordaxeln i fontanellen. Så jag slutar inte där. Eller snarare evangeliet slutar inte där.

“Vem är han” undrar lärjungarna. Och det är väl en fråga som aldrig kan få ett entydligt svar, kanske är det till och med just den frågan som är grunden för vår relation med Gud... Men lärjungarna fortsätter snabbt konstatera: “till och med vinden och sjön lyder honom.” Klappat och klart. Mirakel och under. Och visst berättas det om fler under och stora gester -men det är inte heller där det slutar.

Nej, i slutet av hela berättelsen (inte bara den bit av evangeliet vi hörde i idag) hoppar Jesus i det mörkaste djupet för att vara med oss. Inte för att vi gjort oss förtjänta av det utan för att det var så det var meningen: när grundvalarna fästes. När morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade. Därför att Gud vill liv och vill kärlek. Vill hela sin skapelse.

I dagens text frågar lärjungarna varför Jesus sover, hur kan du, ska du låta oss gå under? Långt senare är det Jesus tur att fråga lärjungarna. Varför sover ni? Kan ni inte hålla er vakna? Det är i Getsemane trädgård, strax innan han blir fängslad. Rollerna är omvända.

Kanske kan man säga att vårt uppdrag är att ropa på Gud. Att be Jesus stilla stormen. När stormar blåser upp. Oro i vårt land, runt vår familj, i vårt samhälle och vår värld. När vi bråkar i kyrkan och församlingen, när vi inte är överens med vår nästa. Vilka stormarna än är.

Att vara bärare av det glada budskapet, av evangeliet, är att bära ut budskapet om frid och fred, att upprätta varandra, att peka på det som inte är rätt och rimligt. Och när vi ber om hjälp, när vi ser bortom oss själva och vårt egna, då finns utrymme för Gud att verka -också genom just oss. Vi behöver inte vara rädda! Vi behöver bara räkna med Gud!

Konfirmandläger 2011

2011-06-13T00:30:00.000+02:00

Långfredag

2011-04-22T19:01:00.002+02:00

Pappa ringde och önskade Glad Påsk. Du får ringa igen på söndag, svarade jag -på väg till kyrkan och långfredagsgudstjänst.

Jag är inte där än. Jag vill vara vid korset. Jag behöver det.

När krisen sker. Då är det först en chockfas. Elementärt säger den som läst Cullbergs "kris & utveckling". Sedan kommer reaktionsfasen, så småningom bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen.

Modern som förlorat sin son sa "säg inte som alla de andra, jag vill verkligen veta. Hur länge är sorgen så här avgrundsdjup?"

Vi vill ha kontroll. Det är ett försvar vi har. Men det är just det. När krisen sker, då har vi ingen kontroll. Och i det måste vi vara. Inte för länge. Och det finns ingen formel eller ett facit vad som är för långt eller för kort. Men både för länge och för snabbt (obearbetat) finns.

Vid korset får vi vänta. Låta det sjunka in. Låta chocken gå över i reaktion.

Vi behöver inte förstå. Vi behöver bara vara. Med allt som är vi. De känslor som kommer, de frågor vi har.

Och jag påminner mig om det stora i att Gud blir människa. Fullt ut. Utan att ducka för något. Som lider med mig. Som dör med mig.

Det är inget offer där någon offrar någon annan. Det är Gud som offrar sig själv och sitt egna. För att vara med mig. Av nåd. I nåd.

Litania

2011-03-13T22:00:00.002+01:00

Hade en tanke på att kanske fasteblogga igen. Ett inlägg om dagen under fastan. Det funkade ju i advent. Men så kom livet emellan. Planen glömdes bort mellan den ena tragedin efter den andra som mötte, inte mig direkt, men genom andra.

I år är livets bräcklighet påtaglig i min fasta. Prövningens stund är en realitet. Så mycket sorg och vanmakt. Nära och långt borta. Jordskalven utanför Japan, hot om härdsmältor. Uppror i nordafrika, människor som kämpar om makt -eller frihet. Föräldrar som mister sina barn och barn som mister sina föräldrar.

Men jag avstår från att klaga. Jag lever. Mina familj lever. Vi är trygga. Vi har mat och husrum. Och istället gör jag det jag kan för att åtminstone hjälpa några runt omkring mig. Jag orkar därför att jag måste. Det är inget martyrium alls. Jag räknar mina tacksamheter och gläds åt det. Och gråter en skvätt åt det outhärdliga som drabbar. Och jag hoppas att också mina händer är med i fördrivandet av ondskans makter i himlarymden.

Välmenande råd

2011-02-13T23:07:00.003+01:00

Ett välmenande råd. Jag vet att det är välmenande. Kanske också kritiserande, men inte döljd eller inlindad utan positivt riktande. En önskan om utveckling. Att en som vet att det kan bli ännu bättre, ännu mer inkluderande. Som inte jämför med "hur det var förr" eller fördomar (då kan rätt mycket vara toppen!) utan med en blick av hur det kan bli.

Jag blir både inspirerad och provocerad och det är en intressant reaktion. Inspirerad därför att jag alltid velat mer, alltid vill mer. Alltid på väg liksom. Det är roligare att utmanas, att arbeta dynamiskt och tänka progress och inte nöja sig för att det funkar. Provocerad, därför att jag är är trött efter en lång intensiv dag och behöver ryggdunk och och för att jag har försökt och försöker den lilla förändringen -ett steg i taget -men inte kan gå så snabbt som jag skulle vilja eller ens ensam kunna göra.

Funderar.

Ibland kan en god tanke vara helt riktig. Men sägas vid helt fel tillfälle. Lägga sten på börda.
Ibland kan en god tanke vara helt fel. Men sägas vid helt rätt tillfälle. Och inspirera till förändring.

Ibland är det knepigt att sortera mellan det två.

Och framför allt: hur är eller uppfattas de välmenande råd jag sprider omkring mig? Inspirerande? Provocerande? Både ock?

Nytt år

2011-01-09T18:14:00.002+01:00

Julen avlöpte med gudstjänster, familjesammankomster, lek och mys. Sedan åkte vi upp till Västerbotten och megamys, tetreat kan man nästa kalla det. Plötsligt blev det nytt år. Och så tillbaka till jobb mitt i en långhelg. Lika glädjande och skönt det!

Nu får vi se vad det blir av 2011. Vad har ni för förväntningar? Vad vill ni läsa om?

O helga natt

2010-12-25T01:30:00.003+01:00

Julnatten tillbringar jag i ett stall med herdar och djur. Inte så illa ska jag säga.
Snusar bäbis och förundras över änglasången.

Det är en häftig berättelse vi får ta del av, och om vi vill, vara del av.

Hur Gud inte visar sig i det grandiosa. Gud visar sig genom hur liten han kan bli, hur nära.

En välsignad jul önskar jag er!

Dan före dan...

2010-12-23T23:45:00.003+01:00

Det finns mycket att vara tacksam för. Det är det sannerligen.

Idag tänker jag på alla dem som får leta efter tacksamheterna på riktigt.
Alla dem som lever i trasiga relaioner.
Alla dem som har någon omkring sig som dricker för mycket.
Alla dem som bara känner stress och press.
Alla dem som hungrar.
Alla dem som är rädda.
Alla dem som sörjer.
Alla dem som fryser.
Alla dem som är ensamma.

Och jag hoppas att jag aldrig slutar tänka på dem och mer än så: agera.
För en bättre, mer solidarisk, värld.
För en mänskligare värld.

Pricken och jag

2010-12-22T15:16:00.002+01:00

Imorgon fyller Pricken 7 år. Det är inte klokt. Han läser och är världsbäst på matte och ska aldrig pussas. Han resonerar med trilskande lillasyster och tröstar när hon är ledsen. Han kommer in och viskar hemlisar och bryter nästan ihop när han inte får som han vill. Men bara ibland. Lika ofta förstår han precis och dikterar själv villkoren för att det ska bli som han vill -så småningom. Han är tuff och vill aldrig kolla på barnfilm, men är den som sitter kvar vid tvn när lillasyster för länge sen gått från sin valda pippi- eller prinsessfilm. Han hoppar som ett popcorn när det är spännande i Barda och vill säger till på skarpen att jag inte får kalla honom Pricken samtidigt som han kurar in ordentligt i famnen och myser. Emellanåt berättar han hur saker och ting fungerar, sånt han forskat på, läst om eller hört på Hjärnkontoret. Och han vill inte gå till kyrkan. Fast kompisklubben (i kyrkan) är det bästa som finns. Fast han kan inte berätta om något de gör. Det är alldeles hemligt. Och så älskar han korsord.

Pricken och jag är hemma idag. Han smittar inte mer, men är sårskorpig. Vi tog oss till Liljeholmen för lite julklappsinköp. Han tyckte att vi tittade för lite på Bakugan och Legot i leksaksaffären. Jag hittade det mesta jag skulle ha. Resten tycker sonen att jag kan hitta imorgon efter jobbet. Det är tydligen inte så viktigt med pappas present. I alla fall inte viktigare än spel på X-boxen. Och jag är inte bekvämare än att jag håller med. Men strax ska vi åka och hämta lilla e och ta hem allt från barnens skåp och hyllor i skolan. Storkassen får följa med. Det är hjälmar och extrakläder och allt möjligt som ska rymmas. Har man tur, nån fin teckning eller annan skapelse också!

Lärdomar och vattkoppor

2010-12-21T22:51:00.003+01:00

Den 9 december bröt vattkoppor ut på dottern. Den 13e hittade vi första koppan på sonen.

December brukar vara en intensiv jobbmånad.

Vi har pusslat med tider, bokat om möten, jobbat på kvällar, hittat barnvakt med egen vattkoppig son, sprungit till försenade bussar, börjat handla mat på internet -och julklappar, gått på varandras nerver hemma, myst, kliat, lekt, läst, brottats och lite till.

Det är inte helt dumt faktiskt att få lite perspektiv på vad som är viktigt och inte fullt så viktigt. Både jobbmässigt och privat.

Man kanske kan säga att vattkopporna faktiskt kom rätt lägligt.

Dagens tänk

2010-12-20T22:25:00.001+01:00

There is no king who has not had a slave among his ancestors,

and no slave who has not had a king among his.

Helen Keller

Karin och Ann

2010-12-19T21:04:00.002+01:00

Återigen ett litet ps om något annat. Läs! En mailkonversation om normalitet men kanske mest om livet i allmänhet.

Maria och Etty

2010-12-19T17:52:00.002+01:00

Jag fortsätter fundera på Maria. Och de där dikena man kan hamna i. Och jag funderar på om en ung tonårig flicka har egna val. Också under svåra omständigheter. Som i ett extremt patriarkalt samhälle. Som i ockuperat land.

Jag vet att man som väldigt ung kan ha mer livserfarenhet än än riktigt gammal mäsnniska som levt relativt skyddat. Jag känner flera kvinnor som varit med om horribla saker. Som genomlevt krig. Som genomlevt förnedring och övergrepp. Som genomlevt föräldrar som slagits, som supit, som inte haft förmåga att visa kärlek. Som genomlevt stora förluster. Ofta i ung ålder.

Jag vet också att människan har ett psyke som hjälper oss att hantera det vi möter. Att ord som "vad stark du är" sällan är en lämplig kommentar. Man väljer inte att ha alkoholiserade föräldrar eller att förlora ett barn. Men man lever igenom det. På något sätt. På olika sätt.

En del människor upplever aldrig att de har val. Inte ens när möjlighet på möjlighet erbjuds dem. En del männsikor upplever alltid att de har möjligheter. Även i de mest begränsade situationer. Jag tänker till exemplel på Etty Hillesum: "ju mer hopplösa de yttre omständigheterna blir, ju rikare och rymligare blir hennes inre värld. Den rymmer glädje och sorg, en djup insikt i och acceptans av lidandets roll, en hängiven kärleksfullhet mot medmänniskorna, ett socialt engagemang kombinerat med andlig kontemplation, ett gudsförhållande som innebär en insikt om allts ömsesidiga beroende och samhörighet" beskriver Anita Goldman henne i en gammal DN-artikel.

Kanske var Maria av den sorten. Ett maskrosbarn. Ett barn som vågade allt. Som tog emot och såg möjligheter, också i det svåra.

Maria och #prata om det

2010-12-18T20:11:00.004+01:00

Jag har en mycket dubbel relation til Maria.

Jag kan se allt det vackra i att hon är en enkel flicka. En tonåring. En helt oväntad person att få bära Gud själv.

Jag kan läsa och tolka och se det fantastiska i att kunna få säga ja till Gud på det vis hon gjorde.

Jag har läst fantastiska Maria-predikningar som uppmuntrat våra bäranden av Gud i denna värld. Hur vi också har uppdrag som kristna att föda Kristus in i denna världen. Hur ovärdiga vi än menar oss vara. Hur krångliga våra familjeförhållanden än är. Hur skitigt det än i och runt våra liv.

Men så läser jag Johanna och #prataomdet och, liksom Miriam , kopplar jag det till Maria. Och jag funderar på den där meningen "...må det ske med mig som du har sagt" och blir nästan illamående. Är det verkligen en lovsång? Eller är det en flicka som, liksom Johanna, har ett val i teorin men inte riktigt i praktiken.

Tanken svindlar och är väl i det närmsta förbjuden. Vi som så gärna (med rätta) påpekar att många missbrukar Guds namn och gör saker i Guds namn -men att det aldrig är Gud själv.

Funderar vidare på det där med förövare och offer. Att det i så många fall är så svårt. Precis som Johanna skriver om. Om man inte säger nej, hur ska den andre veta? Vi kan inte kräva tankeläsning. Samtidigt kan och ska vi inte skuldbelägga den som inte upplever att ett nej inte är ett alternativ -av så många olika skäl. Och så tänker jag att just det, att många upplever att det inte är ett alternativ att säga nej, är del av ett större systemfel.

Ett som kanske handlar om individualismens starka ställning idag -på bekostnad av den andre.
Ett som kanske handlar om hur vi själva inte kan respektera ett "nej" i alla möjliga sammanhang, alltifrån i leken med barnen (det är ju roligt att kittlas?!) till en tjänst vi ber någon i vår omgivning om och förväntar oss få (I scratch your back and you'll scratch mine!).

Jag vill tro att Maria hade ett riktigt val. Att hon, trots ovisshet och rädsla eller kanske med trosviss naivitet, säger ja rakt ur hjärtat. Men jag är rädd för att hela tiden halka i ett romantiserande dike kring henne. Och jag undrar vad det har för teologisk relevans om det är ett rosarött skimmer kring att säga ja till att bära Gud, till att föda Kristus in i denna världen.

Kanske var Maria en enkel flicka som blev drabbad av ett övergrepp. Tänk om Gud då valde att "välsigna" henne genom att ge henne just detta uppdrag. Att Gud verkar för att göra något ont till något gott. Vad får det för konsekvenser då? Att Gud i den mest utsatte finner tro nog att låta bära Ordet? Inte i den mest rena eller hela eller fromma. Det var aldrig någon Idoluttagning där den mest värdige skulle utses. Det bara blev hon. Och det kan bli du, eller jag, som kan få göra det samma. I vår tid. På andra sätt.

För att Gud vill göra ont till gott. För att Gud vill gott. Det är grunden.

away in a manger

2010-12-17T15:31:00.003+01:00

Funderar på julaftonens predikan. Om att vara hitoditputtad av överhögheten. Om att leva på flykt. Om hur smutsigt det är i stall. Om hur ovanligt vanliga människor som fick träffa det där nyfödda barnet. Och vad det nu kan betyda för oss.

Vad tänker du?

Julkrubbor och dop

2010-12-16T15:05:00.002+01:00

Läser om när oväntade saker dyker upp i krubban. Och tänker att det borde dyka upp oftare. Jag har också läst Debbie Blue. Och vet dessutom hur bekvämt det är med det väntade, och att gå på i samma gamla vanliga förkunnelsetofflor.

Men när det oväntade dyker upp utmanas man. Det kan bli pannkaka men det kan också bli riktigt bra.

Jag hade ett dop för ett tag sen (i somras? I våras? Minns faktiskt inte), där dopbarnets storebror väldigt gärna ville ha med sin leksaksdinosaurie. Detta tyckte inte föräldrarna eller om det mor-/farföräldrarna var lämpligt. Vid ett obevakat ögonblick hukade jag mig ner till pojken och frågade om vi skulle gömma dinosaurien i dopfunten (det står en silverskål inuti stenfunten). Under hela dopet var han en exemplarisk storebror som andaktsfullt stod bredvid dopfunten medan lillasyskonet döptes, psalmer sjöngs, böner bads och bibelord lästes. Alla var mycket imponerade.

Efteråt tog han triumferande fram dinosaurien. Jo. Om vi säger at Gud älskar alla, då får vi inte utesluta dinosaurierna heller. Gud vet hur många fler vi utesluter för att vi inte tycker det är passande. Det stora doptalet höll inte jag den dagen, den höll storebror. Och hans dinosaurie.

Jultomten

2010-12-15T23:02:00.000+01:00

Har funderat högt på scoutavslutning om jultomten och hur han består av /härbärgerar två olika "personer" i sig -den kristna biskopen Nikolaus och den nordiska hustomten. Inte för att jag förordar synkretism (tvärtom), men ibland kan våra populärkulturella uttryck funka rätt bra för att peka på att vi kan dela på den här jorden. Att vi i ett och samma kan samsas, oavsett tro -och med var och ens tro.

Och det kan ju behövas påminnas om just nu. När många vill bygga murar av sina rädslor och slippa de där som tänker annorlunda.

Synden och korsstygnen

2010-12-14T07:32:00.000+01:00

"Jag vet inte om alla damerna i evangeliska kvinnohjälpen i Rothenburg an der Fulda brann för uppgiften, men de måste ha varit så intensivt sysselsatta med att räkna korsstygn att de inte orkade lyfta blicken" skriver Ulrika Knutsson i Kyrkans Tidning för någon vecka sen apropå en korsstygnstavla som räddats till eftervärlden, en som på samma gång hyllar Jesus och Hitler.

Den där tavlan har följt mig i tanken. Hur ofta är det inte vi glömmer att lyfta blicken? Hur ofta sitter vi inte med våra egna korsstygnstavlor och broderar för glatta livet. Gläds åt när det blir en fin rundning, svettas och våndas när tråden tovas och biter ifrån när vi sticker oss på nålen. Men vi glömmer att lyfta blicken och fundera på helheten. Vad ger min gärning för frukt? Vad vill jag avbilda och ge vidare?

Och varför är det så mycket lättare att se bristerna i den andres korsstygnstavla än i den egna?

En predikan att läsa

2010-12-13T16:13:00.001+01:00

En mycket bra predikan om terror och rädsla och Jesus och just Dig. Läs den, vänner!

Luciatrigger

2010-12-13T13:10:00.003+01:00

Tänker på alla som dör för sin övertygelses skull.

Tänker att det är många som gärna vill bli martyrer.

Och många som aldrig vill bli det.

Tänker att det är skillnad på martyrer och martyrer.

Tänker att någon som offrar andra aldrig kan vara en martyr i min bok.

Vad tänker du?

En dag, ett liv, en sanning

2010-12-12T21:15:00.001+01:00

Ibland händer väldigt mycket samma dag. Bara att få ihop högmässa, två stora luciakonserter med barnkörer och ett samtal är mycket på en dag. På det händer saker man inte räknat med, men som måste lösas, på ett eller annat sätt. Saker som dessutom föder oro som ska tas om hand. Och även om allt inte är lika viktigt som annat så kan man ibland inte välja vad man vill lägga sin energi på.

Så söndagen, den 3e i advent. Med Johannes i fokus, vägröjaren som påminner oss om att vara sanningssägare, kramade ur mig ordentligt. Sanningarna som behövdes sägas igår blev inte sådana jag trott. Men det fanns andra som jag behövde förstå.

Ja, vems är julen?

2010-12-11T22:21:00.002+01:00

Häromdagen fick jag höra en anekdot, en historia från verkligheten: en pastor stod i kön i mataffären och hörde två personer prata om julen. Tillslut drämmer den ena i och konstaterar: ”och det är typiskt att kyrkan ska lägga beslag på julen också.”

Nobelfestligheter

2010-12-10T23:28:00.003+01:00

Nobelfestligheterna får mig att alldeles tappa koncentrationen och nästan glömma bort dagens inlägg.

Finns några vägar att gå med detta.

Ett alternativ är att berätta om hur min pappa smet in på nobelfesterna på det glada 60talet. Man iklädde sig sin frack, tog en cigg utanför och släntrade sedan avslappnat in. Ytterrocken lämnades dock hemma, samt galoscherna.

Ett annat alernativ är att fota sonens dagsfärska diplom. Han fick nämligen Nobelpris i matematik idag i skolan. Det var tydligen delat med två andra. Han himlade också med ögonen och tyckte att det väl inte var nån överraskning när jag blev alldeles sådär mammig och peppande. Nej, det är klart. Det är ju självklart... Ser fram emot att stå och bli intervjuad av John Chrispinsson om några år och berätta om hur jag alltid vetat att han kommer få Nobelpriset. Jag kommer dock inte gråta glädjetårar utan citera honom själv (sonen alltså).

Vad tycker ni?

10 nödvändiga saker du aldrig fick lära dig på pastoralinstitutet

2010-12-09T22:04:00.003+01:00

Hur man dansar som ett får för att gestalta den första julen på bästa sätt.

Hur man ominstallerar flash-playern på jobbdatorn och hur ofta man behöver göra det.

Hur man kokar gott kaffe och fixar de snyggaste blomsteruppsättningarna till altaret/ kistan/ kaffeborden.

Hur man äter landgång, smörgåstårta eller dylikt utan att det märks vad man petar bort.

Hur man äter snittar utan att det märks hur många ety man inte hunnit äta lunch.

Hur man fållar en kaftan med hjälp av häftapparat eller tejp på hållbarast och snyggast sätt.

Hur man enklast beamar sig från ett ställe till ett annat vid behov.

Hur man beräknar mat för 10, 30 eller 60 personer en helg på lägergård.

Hur man kan krysta fram en andakt på vilket ämne som helst och med väldigt lite förberedelsetid, tänk teatersport.

Hur man snabbast och utan att bli svettig bär stolar och svabbar golven i kyrkan kvart i gudstjänst.

I sista minuten

2010-12-08T23:52:00.002+01:00

Återigen räknar jag tacksamheter. Som att ha sammanhang att få prata, fundera och tycka till i. Få vara så där mänsklig, skratta, ångra sig, dela det svåra, vara ytlig och lyssna till djupen.

I sprickorna skiner ljuset igenom.

Vilka är dina tacksamheter?

Om innerlighet och kärlek

2010-12-07T15:06:00.001+01:00

Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"

Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?

Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!

Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!

Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.

Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.

Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?

Jag fortsätter fundera… vad tänker du?

Stolthet

2010-12-06T22:33:00.002+01:00

Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.

*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!

Andra advent

2010-12-05T14:49:00.003+01:00

Apropå tålamod och väntan. Så kommer Jesus och säger "Tiden är inne" i dagens evengelietext.

Jag sa ju det.

Döden, döden, döden*

2010-12-04T22:42:00.005+01:00

98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.

Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.

Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.

I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.

Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.

Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.

*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.

Rikedomar

2010-12-03T18:47:00.002+01:00

Det där med inkomst och levnadsstandard kan man prata om länge. Vad som är självvalt, vad som man själv kan påverka och inte, förutsättningarna för ens liv.

Samtidigt har vi snäva perspektiv. Vi vet att en del är fattiga. Vi vet att rätt många är fattiga. Vi vet att vi i västvärlden har det rätt bra ställt. Men inser vi verkligen hur bra? Och är vi tacksamma för det? Alldeles för sällan och alldeles för lite, är mitt eget självrannsakande svar.

För testa själv: Hur rik är du?

Jag går till sängs och räknar tacksamheter. Och de är många. Jag är rik på många sätt, inte bara ekonomiskt. Det tål att tänkas på.

Julkalendern

2010-12-02T21:47:00.004+01:00

En annorlunda adventskalender har Hela världen gjort under devisen "Fear build walls, hope builds bridges". Idag berättar Jennifer om sina jultraditioner.

Först tänker jag "jaha". Var det bara det här? Inga provokationer. Ingen utmaning. Ingenting.

Men. Det är ju just det. Det behöver inte vara dramatiskt. Tvärtom. Ibland är det mest effektiva inte att vara volymstark. Det är droppen som urholkar stenen...

Att dela med sig av sin drömmar, sina tankar, sin längtan, sina erfarenheter. Att överhuvudtaget dela. Det är stort. Vare sig det är saker som definierar de vi innerst inne är eller om det är trivialiteter.

Ett sätt att inte vara så rädd är att lära känna varandra. Både på djupet och på ytan. Att lära känna, att dela med sig, att bjuda på sig själv och att lyssna. Det förändrar oss. Förvandlar oss.

Så odla din nyfikenhet på den andre! Fråga! Lyssna! Vad hör du? Vad vill du veta mer om? Vad överraskar dig? Bygg en bro, vettja!

Snökaos och snömos

2010-12-01T19:28:00.005+01:00

När jag var pastorsadjunkt, för en tio år sen, pendlade jag mellan Uppsala och Gävle. Ett behagligt pendelliv, för det mesta i bekväma fotöljer på X2000.

En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.

Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.

Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.

Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.

Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.

Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!

Konsten att vänta. Eller saker som vi vill lära oss innan vi dör. Eller inte.

2010-11-30T18:23:00.002+01:00

Jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tålamod brukar jag säga. Tålamod är inte min starkaste gren helt enkelt.

När jag började ettan kunde jag redan skriva, tack vare min två år äldre bror. Jag längtade efter att få börja skolan. Första dagen kom ÄNTLIGEN men blev ett enda antiklimax. Jag gick därifrån helt desillusionerad. Allt handlade om att vänta. Att vänta på att få lära sig det där jag redan kunde. Istället för att pedagogiskt och konstruktivt utmana mig så fick jag öva mig på att skriva raka i:n. Om de var krokiga eller lutade för lite/för mycket åt något håll förstod jag aldrig.

Kanske har det med barndomen att göra. Det där att vilja mycket och gärna nu. Med tre syskon fick jag nog ta de chanser som gavs, sedan var de förbi.

Kanske har det med personlighet att göra. Att vilja mycket och gärna nu. Jag försöker vara medveten om det, inte vara så omedelbar, jag har märkt att det skrämmer många.

En klok kollega sa en gång om mig att jag var snabb i käften och huvudet och hade snabba svar men att jag också kunde ändra mig. Över just det där sista blev jag extra glad åt. För det är så. Jag vet vad jag tycker, snabbt går det. Skulle förmodligen bli en helt ok proffstyckare i morgonsofforna. Men jag är inte prestigefull och det händer att jag efter samtal och input förändrar min inställning till både det ena och det andra. Om nu det också kan ha med tålamod att göra.

Så finns det inte en poäng med att öva tålamodet? Jomenvisst. Det är gott att längta ibland! Och det är gott att vänta ibland! Det gör oss gott att få perpektiv på flera saker. På allt det vi faktiskt tar för givet att vi kan få eller skaffa oss snabbt som ögat i den här delen av världen. På allt det vi missar när vi ångar på framåt. Möten med spännande personer. Möten med sig själv. Möten med det Heliga.

Så jag påminner mig själv. Att räkna till tio. Att leva i nuet. Att vänta en stund. Andas. Jag testar lite här och lite där. Ibland blir det riktigt bra.Ibland (rätt ofta ska erkännas -man har ju barn) måste det bli. Och ibland blir det katastrof. Då påminner jag mig om att man inte alltid måste vänta. Det är inte alltid det bästa.

När jag möter kreativa, andliga människor med tålamod i mängd kan jag känna viss avund. Det där lugnet vore nåt, tänker jag. Men samtidigt så vet jag att det inte är jag. Jag är kreativ i andra miljöer. Jag är kreativ på ett annat sätt. Och mitt sätt ger mig möjlighet att möta spännande personer. Och mig själv. Och det Heliga. Möten som missas om man väntar för länge.

Landet lagom. Sa nån det?

Pynt eller inte pynt, det är frågan!

2010-11-29T22:32:00.002+01:00

Hur hårt håller du på skillnader mellan advent och jul, vad gäller pynttraditioner. Cessi kommer med första förslaget. Och jag går ut stenhårt, dvs på en gång.

Det finns olika aspekter att ta hänsyn till i frågan. En handlar om att jag och städning inte riktigt är vänner. Jag tillhör absolut inte dem som får adrenalinpåslag och endorfinkickar av städning. Aldrig någonsin. Det är trist. Tråkigt. Eländigt. Jag gnäller om allt. Det är rätt ledsamt att bevittna. Särskilt om man betänker att jag gillar att ha städat omkring mig. Bara nån annan gör. I mina sämsta stunder är det ingen rolig kombo. I de bästa är det rätt okej.

Så vad har detta med pynt att göra. Jo, med pyntet kommer också den obligatoriska (?) städningen. Och plockandet är förstås värst. Att plocka upp och undan. Humbug. Dammsugandet är en piece of cake. Alltså är pyntandet något man väntar in i det längsta med. Om inte bo-anden inom mig råkar igång av valfri trigger. Då är det kört. Då åker lampor fram. Ljusstakar och glittergirlanger. Det är samma bo-ande som får en att bara måsta åka till det stora möbelvaruhuset fast man vet att det är löningshelg. Helt oregerlig med andra ord.

Samtidigt bor det en liten pynttaliban i mig. Det är ju lätt gjort när man liksom behöver en ursäkt för att man inte ids ta fram grejjerna. Och något har barnen fått med sig ety sonen för några veckor sedan muttrade att det väl var lite väl tidigt för att sätta upp granen på något torg vi passerade.

Men pynttalibanen inom mig är inte sämre än att hon kan dra fram lådorna med pynt redan två dagar innan advent, bara för att barnen ville det, och låta dem rota runt och lyckligt placera ut Jesusbarn och palmer och kameler till julkrubbeutställningen. Kyrka och kyrkbesökare hittade sin plats i nya lägenheten också. Och en och annan ljusslinga trasslades upp och hängdes upp. Vid tomtarna drog jag dock gränsen. De får komma fram senare. Granen och dess bling också.

Pynttalibanen är för övrigt helt tillintetgjord lagom till nyår. Vem vet när sakerna plockas undan igen. Jag tror vi hade en adventsstjärna modell större upphängd i vårt vardagsrumsfönster i Krillan i över ett år en gång. Det där med städningen dårå...

Men om man då för ett ögonblick skulle fundera kring de teologiska aspekterna. Tja. Advent och väntan på den där ankomsten. Och otålighetens tid som vi alla lever i. Borde vi inte vänta? Borde vi inte ge oss till tåls? Låta bli att ta ut något i förtid? Tja. Eller så kan vi tillåta oss att faktiskt på allvar ställa oss mitt i mysteriet -vi väntar på julen, att Jesus ska komma. Men samtidigt är han ju redan här. Han har till och med redan gått vidare. Och kommit åter. Igen och igen. Så julkrubban passar faktiskt att ha framme hela året. Liksom adventsstjärnan. Som en påminnelse om att också vi är på väg mot Betlehem. Kanske ännu senare än de där vise männen, men på väg.

Det var länge sen...

2010-11-29T21:18:00.002+01:00

Livet går sin gilla gång. Advent har sjungits in. En och annan predikan hållits. Lite söndagsskola. Lite skaparverkstad. Lite konfirmander. Ditt och datt. Dop. Begravningar. Vigslar. Business as usual.

Jag tänkte adventsblogga. Liksom komma igång med skrivandet igen. Lovar inget långt. Men lovar att skriva varje dag. Nu är det bara ämnena som fattas. Ni önskar. Shoot. Kommentarsbåset är ert!

Gladdag

2010-07-08T19:09:00.003+02:00

Att Usa-resa tar på krafterna. Att tvinga in kroppen i en ny tidszon, konferera och socialisera dagarna i ända och sedan tillbaka till gamla todszonen igen. Men sol, värme, inspiration och mycket andlig föda ger också mycket energi.

Jag är glad att jag tog mig till Atlanta. Jag är glad för alla kollegor, alla kloka, roliga, spännande, spirituella, vardagliga, annorlunda präster och pastorer som jag får dela livet med.

Jag är också glad för böcker man snubblar över på flygplatser, som säger allt det där man så väl behöver i rätt tid. Välsignat regn är det, som vattnar själens jord.

För att tvinga tillbaka kroppen till vanlig tid tog jag med mig barnen och åkte ut i skärgården. Sol, värme och ivriga barn hjälpte.

Jag är glad för mina härliga barn. Som hjälper mig att leva i nuet varje dag.

Jag är också glad för tid att läsa böcker, i skuggan vid strandkanten med ett öga och öron vaktandes de badande.

Bara en hänvisning.

2010-06-25T21:39:00.001+02:00

There is going to be some serious blogging -but here.

Du måste bli som ett barn.

2010-06-11T19:53:00.002+02:00

De små barnen tittar ut över folkhavet. Det är svårt att sjunga samtidigt. Det är inte heller lätt att hitta sina föräldrar bland 600 andra föräldrar med kameror i ansiktet och ihärdigt vinkandes från läktare och bakom pelare. Så får de kontakt. Barnet vinkar ihärdigt, ler, kommer på sig och sjunger en stund, sen söker de ögonkontakt igen, vinkar, ler.

Tonåringen tittar ut över folkhavet. De sjunger koncentrerat, tittar ner i golvet. Det är inte lätt nu heller att hitta föräldrarna, nu vinkar de inte lika mycket heller, de vågar väl inte. Barnen är ju stora nu. Stolta sitter de på sina händer för att inte bete sig. Tonåringen tittar upp igen. Som av en händelse på rätt ställe. De får kontakt. Leenden. Föräldern vinkar. Tonåringen också. Fast inte utanpå. Men inuti. Det ser ut som att tonåringen ska spricka, så glatt blir det, nästan så handen far upp och ivrigt vinkar. Men bara nästan.

Nu grönskar det

2010-06-11T19:44:00.002+02:00

Skolavslutningar i massor. Glada barn sjunger för allt vad tygen håller.

...Långt bort från stadens grå hus, vi glatt vår kossa styr
och följer vägens vita band, mot nya äventyr...

10årsjubileum

2010-06-11T19:31:00.002+02:00

För tio år sedan idag prästvigdes jag i Uppsala Domkyrka. Vilka fantastiska år det har varit. Det har varit utmanande, roligt och spännande. Det har varit svårt, jobbigt och ibland rent tråkigt. Det har varit vardag och fest, det har varit sorg och glädje. Jag kan knappt förstå att det gått så fort. Att jag hunnit med så mycket. Alla människor som gjort hjärtavtryck. Alla diskussioner om högt och lågt. Alla samtal om det som berör det innersta -och det yttersta. Alla kollegor i de fyra församlingar jag haft tjänst i, alla barn och ungdomar, alla vuxna och äldre. Alla predikningar, betraktelser och tal som hållits, som våndats över, som kommit till mig. Alla böner som betts, av mig och för mig. Alla möten med människor som funderar, som längtar, som vet, som tvivlar, som är tvärsäkra... alla skratt, alla lekar, alla kaffekoppar, alla läger...

Jag lär mig nya saker varje dag. Jag är tacksam. Det är nog allt jag kan säga.

Papper

2010-05-22T21:44:00.002+02:00

Rensar papper. Det mesta skräp. Från en annan tidsålder. Ett brev. Om längtan efter en vän långt borta, om kärlekar och kall. Några foton. Gamla vänner. Ett tidningsurklipp från min första tid som präst. Anteckningar. Uppsatser. Minnen av hur jag tänkte då. Hur lika. Och hur olika. Kontrakt. Förlossningsjournal. Personalansvar. Några gamla betalda räkningar.

En del, det mesta, är lätt att kasta. En del får följa med ett tag till. För sånt är livet.

Scouting, konfirmander och födelsedagar.

2010-05-16T20:45:00.003+02:00

Flyttplaneringen avbröts av några dagar utan täckning. Väderprognosen sa regn och kyla hela helgen. Vi packade in oss i två bilar och åkte till Påta. Och det var alldeles, alldeles underbart. Fyra dagar senare är jag åter. Konfirmanderna har en redovisning klar. Vi har skrattat, lekt och pratat. Vi har spanat in Luther, Jesus och Patrik 1,5. Ätit mat lagad över öppen eld, i stormkök och som vanligt. Vi har moffat tårta, krabbelurer och popcorn. Vi har dansat, sjungit och snurrat. Vi har sovit i vindskydd och vandrat i urskog. Vi har paddlat kajak och bastat. Vi har sett orm och spår av vildsvin. Vi har pärlat frälsarkransar. Slängt livlinor. Pratat valiska. Högt och lågt.

Jag har årets höjdarkonfisar. Och årets höjdarledare. Och jag tror minsann jag är grym jag också! Gud är god :-)

Slitna golv och smutsiga tapeter

2010-05-12T10:01:00.000+02:00

Det är en smått surrealistisk upplevelse att höra någon annan samtala om ens lägenhet (snart icke mer) om målning och annat. Jag inser att jag känner de flesta skavanker. En del vet jag till och med exakt när de tillkom. Ett strykjärn i golvet, men ett obränt barn. En lycklig konstnärssjäl bakom fotöljen. Kladdiga barnfingrar på väg mot badrum och handtvätt.

Det är bara två veckor kvar nu. Jag tillåter mig att vara en smula nostalgisk. Här har vi startat vårt liv som double income no children i storstan. Har har vi fött två barn. Här har vi sörjt, längtat, planerat och levt livet i 9 år. Det längsta (jo, faktiskt!) jag bott i en och samma lägenhet i hela mitt liv, en fjärdedel av det.

Ceremonimästare

2010-05-08T21:23:00.003+02:00

Emellanåt är vigslar inte alls roliga. Man är snäppet viktigare än frisören och förväntas inordna sig efter brudens tankar om den, ety det är "hennes dag". Det är inte på de flesta vigslar, men de som är tar en massa energi och överskuggar en del av motivationen att ha kvar den juridiska vigselrätten.

Emellanåt är det inte alls så. Idag hade jag inte en utan två helt fantastiska, på sina egna sätt, vigslar. Då är det roligt att vara präst! Då känner man sig i anspråktagen med just den kompetens man har, de tankar om att gestalta det man står inför och med Den man står inför.

Idag var en bra påminnelse om att det bara är dumt att lägga så mycket energi på det där negativa. Att få förmedla Guds välsignelse till människor som vill leva ihop är fantastiskt och att få be för dem och ge dem en stund som de förhoppningsvis kan hämta näring från långt fram i livet när det behövs. Varför ska vi avstå från det?

flyttfåglar

2010-05-05T08:52:00.002+02:00

Solen glittrar på vattnet utanför fönstret. Jag kommer sakna det. Så lite som jag har uppskattat det under tiden vi bott här så är det en liten överraskning för mig själv. Men det är något med de fria vidderna. Rymden. Som bara är där. Och det ibland glada glittret, ibland ilskna mörkret. Snart blir det någon annans.

Att gå vidare, att vänja sig vid nytt, är alltid dubbelt.

Gästfrihet

2010-04-25T18:57:00.003+02:00

Jag har varit på en tredagarstur till Örnsköldsvik. Där var det skolkyrkoforum, en ekumenisk samlingsplats där man möts för att prata om sådant som rör arbetet där kyrka och skola möts.

Det var goda dagar. Många tankar och funderingar.

Gästfrihet funderade jag mycket över. När det är kris och katastrof ifrågasätts sällan kyrkans roll eller detta att öppna upp kyrkdörrarna för alla, förvisso också till bön med självklart också som fristad och mötesplats. Den barmhärtige samariern liksom. Men när det kommer till andra gånger, tex skolavlutningar. Då ska gästfriheten villkoras. Då ska vi påminna alla om att det är ett invigt rum och då är det samtidigt att sälja sig själv som kyrka om man håller ett allmänt hållet tal utan Jesus-ord och att inkludera/exkludera alla som inte bekänner sig till Jesus Kristus bara av att vara i kyrkorummet. Jag får inte ihop det. Vad beror behovet av gränsdragningar på? Det är intressant att fundera på. Handlar det om vilka motiv man har til att vilja ha skolavslutningar i kyrkan över huvud taget? Jag vet inte.

Jag menar inte att det är oproblematiskt alls, men jag tycker inte att man kan kan vara generell och dra allting till sin spets utifrån en given situation. Vi jobbar alla i olika kontexter, vare sig vi är i Stockholm eller Ö-vik. Vi har olika relationer, olika traditioner, olika situationer. Jag är övertygad om att man måste hantera den verklighet som just man själv befinner sig i. Och då kanske det är så att på ett ställe går det hur bra som helst att ha skolavslutningar i kyrkan, medan man på ett annat inte kan det.

Hur tänker ni?

Buckle up, here we go!

2010-04-18T19:43:00.003+02:00

I ett tillfälligt tillstånd av sinnesförvirring tänkte jag för något år sen att det skulle vara bra planering att trycka in så mycket jobb som möjligt på de helger jag var i tjänst denna vår. Det har resulterat i fler än en helg med vigslar och/eller dop på lördagen och sedan högmässa, konfirmander och gudstjänst med små & stora på söndagen. Denna helg toppade jag det med ett vigselsamtal också. Som om jag inte är lagom mör efter ungefär hälften.

Som tur är har jag ju världens bästa jobb. Och kanske världens bästa församling också. Definitivt världens bästa konfirmander och bland de härligaste barnkorister.

Jag trivs med all den feedback jag får här. Och det handlar inte bara om positiv kritik. Idag var det en man som strängt sa: "godkänt, men inte mer än så" efter högmässan. Andra tyckte annorlunda. Och det är ju det som är så fantastiskt. Att både bli utmanad, påmind om att ansträngning faktiskt är viktigt och bekräftad. Ingen likgiltighet liksom. För det är ju rena döden.

Från högmässa till konfirmander. Där vi pratade just om döden. Fina samtal. Och fin tavla blev målad med gemensamma krafter. Och fina dikter. Om jag fick skulle jag skriva dem här. Faktiskt.

Och så lite dans och lek i gudstjänst med små & stora. Glädje. Och nästangudbarnet i trappen spanandes ut över församlingen. Jepp, här hör jag hemma.

Och så lite kärlek på det. En vigsel bortom konventionerna. Enkelt, nära. Och varför har jag inte upptäckt hur bra psalm 180 funkar på en vigsel tidigare?!

Här är jag!

2010-04-11T17:49:00.003+02:00

Vårsolen tittar fram och kanske våras det också för denna blogg som legat i vinteride.

För 50 år sedan prästvigdes den första kvinnan i Svenska kyrkan. Jag fick med mig dottern och gick i hemförsamlingen. Det är inte helt enkelt med kombon högmässa och nästan-3-åring men skam den som ger sig. Vi tog en pysselpåse, gosade med handdockorna, ritade änglar och Jesusar, klättrade under bänkar (krypa räcker inte) och tittade förundrat på det som hände framme vid koret.

Lisa hade en bra predikan som började med en massa frågor av typen "Älskar du mig?" speglande bibeltexten om Petrus och den uppståndne Jesus, men också av typen "skulle du göra allt för mig?" och "tar du hand om dig själv? om andra? om världen?"; en förlängning av frågan som det är så lätt att svara "ja, jag älskar dig, jag skulle göra allt för dig!" på fast det i verkligheten är oändligt mer komplext.

Nåja. Alla dessa självrannsakandetriggers, alla dessa frågor avslutades med "var är du?" (anspelande på Adam och Eva i Edens lustgård?) och Ester skiner upp, sträcker upp händerna och säger "här är jag!". Så självklart borde det vara för oss alla! Att ta plats. Att våga, också fast vi ibland gjort saker vi inte är stolta för.

En av makens systers vänner brukade tydligen artigt tacka när hon hade varit på besök. "Tack för att jag kom" sa hon. Det är också en sida av det hela. Att inse sitt värde. Att ta plats.

Självfallet finns det diken. Arrogansens dike. Eller när mitt värde boostas på andras bekostnad. Men idag bär jag med mig barnets självklarhet. "Här är jag!" Och förresten: tack för att jag skrev också!

Månadens tanke

2009-11-09T11:55:00.003+01:00

Månadens Charta Oecumenica-tanke by yours truly.

Jenny bloggar!

2009-11-09T11:43:00.002+01:00

I somras var jag och maken på en "vi ska flytta-fest". Vi hittade efter några om och men till dansbanan där festen var. På dansbanan stod huvudpersonerna med en tredje person. Vi som aldrig setts tidigare får presentera oss själva. Förmodligen hade värdparet räknat ut att just detta moment skulle muntra upp oss alla.

"Hej. Jenny" (Jag räcker fram handen)
"Hej Jenny" (leende, jo, hon heter också Jenny)

"Hur känner du A & K?" (man försöker vara lite trevlig)
"Från New York... jag pluggade där"
"Jaha, vad kul! Vad pluggade du? Jag har också pluggat där..."

"Så vad gör du?"
"Jag är präst" (vet ej vem som frågade och vem som svarade).

Nu har Jenny börjat blogga (igen). Klokt. Gå och läs!

Vi har i alla fall olika efternamn.

En cowboyråtta

2009-10-31T11:52:00.001+01:00

Allhelgona, alla själars, Halloween eller Día de muertos?

2009-10-31T00:44:00.003+01:00

En del är irriterade på Halloweens intåg i Sverige. Jag har också varit det. Men jag har sakta ändrat inställning. Fast jag tycker att man ska lära ut och ha koll på skillnaderna och var traditionerna har sitt ursprung.

Idag tog jag sonen och åkte till Etnografiska där vi skulle titta på utställningarna (efter ett extremt kort besök på Museo Canarias med döskallar och mumier så ville han se mer och höra mer om olika folk och traditioner och levnadssätt), gå på skelettverkstad och höra om den mexikanska traditionen Día de muertos.

Skelettverkstan var tyvärr fulltecknad, men vi skaffade oss lite material på vägen hem och pysslade för oss själva. Det ska smyckas ordentligt är det tänkt. Och visst blir det fint?!

Gran Canaria 2009 del 8. The end.

2009-10-31T00:37:00.002+01:00

En vecka går fort. Den sista heldagen tillbringades inte fotandes utan shoppandes. Och oroandes över mysteriskt försvunnet kort (som visade sig ligga hemma i Sverige i bakficka). Men man ska inte underskatta en dag i shoppingcenter när de har så många småkaruseller och andra automater att klättra i. Den sista halvdagen packade vi, åt brunch och badade. Vilket vi fö gjorde varje dag. Lika mycket i poolen som i badkaret. Fast av detta finns inga bildbevis. Märkligt nog.

Gran Canaria 2009 del 7

2009-10-31T00:28:00.003+01:00

26/10 Maspalomas och kamelritt på G. Ödla på väg.

And off we go!

Mr Hängläpp

Inspekterar säkerhetsrutinerna.

Gran Canaria 2009 del 6

2009-10-31T00:17:00.003+01:00

25/10 Teror och Las Palmas Söndag i Teror =marknad, kyrka och fest. Men vem bryr sig när det finns en lekpark?

Vidare till Las Palmas och Museo Elder

Gissa vem som tyckte det var roligast!

Lek med tv!

Lek med luft

Gran Canaria 2009 del 5

2009-10-30T23:54:00.005+01:00

24/10 Barranco de Guayadeque
Grottkyrka, inkl biktstol till höger i bild.

Inne i ett av husen

Lunch på Tagoror (grottrestaurang)

Cuatro Puertas

Gran Canaria 2009 del 2

2009-10-30T23:38:00.004+01:00

21/10 Hyrbilen är utcheckad. Bilbarnstolarna inmonterade.

Serpentinvägar och inland, here we come!

Funderar på att lägga fram förslag på dylikt ljusbord i Hedvig. Bara att stoppa i en peng och ett ljus tänds! ;-) Fanns i kyrkan i Santa Lucia.

La Fortaleza

"Bort, mamma!"

La Fortaleza på avstånd.

Gran Canaria 2009 del 4

2009-10-30T23:25:00.005+01:00

23/10 Puerto de Mogán

Utslagna. Vanlig syn på kvällskvisten.

Gran Canaria 2009 del 3

2009-10-30T23:03:00.008+01:00

22/10 Sioux City, Western-park. On request.

Högklassiskt skådespeleri.

Årtusendets läskigaste smil.

Tittar på lassoshow turning svensexerolig.

Två modiga killar och en albino-boa.

Mer skådespel åt folket!

Gran Canaria 2009 del 1

2009-10-30T22:53:00.003+01:00

20/10 landade vi på em. Behaglig värme. Solsken. Hotellet trevligt.

Anledning till missnöje okänt

Strandpromenad med attackerande vågor. Spännande.

Pausknappar är bra saker

2009-10-29T15:25:00.003+01:00

Familjen åkte på semester. Nio dagar av, för moderns del, internetfasta. Nio dagar av bad, serpentinvägar, grottor, shopping, lek, värme, kyrkor, promenader, mat och sömn.

Mitt i allt inser jag vidden av Guds godhet.

Inte bara för allt jag får, utan också för allt jag slipper. Det är skönt att vara på distans ibland. Skönt att inte vara ansvarig. Skönt att få hålla sig i bakgrunden. För att ha möjlighet att sätta saker i perspektiv. Både i det stora och i det lilla.

Bekräftelse

2009-10-08T21:01:00.001+02:00

Efter begravningen idag tog en äldre man min hand, tittade mig i ögonen, letade efter ord och sa:

"jag tycker om dig"

Det är det finaste jag har fått höra på länge!

Glasögonshopping?

2009-10-02T23:09:00.001+02:00

Man kanske skulle designa sig ett par glasögonbågar med Jesus på?

Månadens fredstanke

2009-10-02T10:39:00.002+02:00

Läs gärna min mycket livsnära fredsbetraktelse här.

Vad tycker du?

2009-09-11T13:12:00.003+02:00

Ett upprop till alla vänner och släktingar som är medlemmar i Svenska kyrkan. GÅ OCH RÖSTA. Valet är den 20 septemner, men det går att förhandsrösta på en pastorsexpedition i din närhet redan nu och tom onsdag/torsdag (beroende på om man förhandsröstar där man bor eller nån annanstans).

Vad ni röstar på? www.svenskakyrkan.se/kyrkoval kan ge lite ledning eller länka vidare.

Om ni inte bryr er församlingsmässigt och vad som ska hända där så rösta för Guds skull ändå. I alla fall om ni inte vill att Sverigedemokraterna ska få en starkare plattform att agera från. Det är för-och nackdelarna med demokrati. Att alla får ställa upp. Men då behöver vi alla också göra våra röster hörda.

Svinisen

2009-09-10T06:56:00.002+02:00

Redan i söndags var jag på väg att skriva ett inlägg om influensan efter att ha hört en bra predikan om vad rädslor gör med oss och vår syn på varandra -kanske med anledning att man i just den församlingen så här på medmänsklighetens söndag uppmanade oss att inte ens räcka varandra handen och önska varandra fred och frid -det är ju en smittokälla gu' bevars. Och på förskolan finns en och annan förälder som är rädda för barnens och personalens handslag på morgonen. Som om det gör någon som helst skillnad -de tröstar, gosar, byter blöjor, torkar snor, hanterar nysningar över hela matbordet dagligdags. Nä, detta är bortom alla proportioner. Och så skriver vännen Essa precis det jag skulle vilja ha sagt. Praktiskt. Jag länkar... Läs!

Uppstart

2009-09-02T23:00:00.002+02:00

Det är härligt med uppstart, att få träffas igen och börja om. Ny termin, nya förutsättningar. Att återse, att upptäcka varandra på nytt, att ta vid, att ta språng.

Idag är jag särskilt glad och tacksam för att jag får följa ungdomarna i Hedvig. På onsdagkvällar (eftermiddagar kanske det är läge att säga?) och på många andra ställen.

Ni är för härliga och jag är priviligerad som dela er vardag och era liv!

Städligheter

2009-08-31T21:07:00.002+02:00

"-Jag tycker om att städa, sa han. Jag är bra på att städa. Jag kan städa vad som helst på fem minuter. [...] Om fem sekunder kommer du inte se ett enda skräp [...] Ett! Två! Tre! Fyra och...fem!
KLICK
-Men [...] Vad gjorde du?
-Släckte ljuset förstås! Det är det snabbaste sättet som finns att städa.
-Det är ju fusk [...]
-Fusk! ropade han. Vad vet [du]!? Ser du nåt skräp? Eller ser du nåt skräp inte!?
-Jag ser ju ingenting [...]
-Då så! Smart! Smart! Smart! Så smart är jag. Rätt smart tycker jag!"

Min idol! Gissa vem/vad!

Är alla välkomna?

2009-08-30T19:05:00.002+02:00

Frågan om hur man hanterar när människor tänker och känner olika inför hur man ska vara respektiva föra sig och klä sig för att platsa i kyrkan upptar mina tankar idag.

Får man komma i tofflor och linne? Får man komma men bara inte ha uppgifter? Får man komma fast man inte vet om man kan tro på allt prästen predikar? Får man komma fast man dömer andra människor? Får man komma fast man inte vill döma men ändå känner att "så gör man väl inte" inför vissa saker?

Om man stör sig på något eller någon, vem har då ansvaret? Den som stör sig eller den som man störs på?

I grunden en människosynsfråga. Och rätt lätt i teorin. Men i praktiken -ack, så svårt. För var går gränserna och varför? Är det kategoriskt och lika för alla? Eller är det beroende på sitation eller person? Vem har tolkningsföreträde? Vem ger jag som ansvarig för gudstjänsten eller en viss verksamhet tolkningsföreträde genom mina val? Är valen en konsekvens av den människosyn jag vill stå för? Eller skevar det?

Vad får det för konsekvenser om vi säger att till Jesus är alla välkomna?

Vad tänker ni?

Dags för terapi?

2009-08-24T21:30:00.003+02:00

Ett långt inlägg raderat. För utlämnande. Dags att inse faktum. Kroppen har minnen. Det gör ont. Och det är dags att jobba genom lite av det där bagaget så att det inte projiceras helt på nästa generation. Jag vet ju att det kommer gå bra.

Vad är det med skolor?

Höstligheter

2009-08-24T13:51:00.004+02:00

Höstterminen har kommit igång. I veckan startar alla grupper. Praktikanter och sommarteam är borta och jag får förbereda predikningar själv igen. Listor skrivs med saker att ta tag i, samtal ska ringas och möten bokas in. Men det är segt, det ska erkännas.

Funderar på kommande söndags GT-text. Moses som säger "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig..." och ännu efter att Gud poängterat sitt löfte att vara med vädjar Moses: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill."

Nog är det så rätt ofta. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Det är som en gigantisk tröskel att ta sig över innan saker blir gjorda. Bekvämlighet? Rädsla? Jante? Inte ska väl jag? Inte kan väl jag? Sänd nån annan!

Och samtidigt. Nog vill jag. Nog kan jag. Och vetskapen om det gör att jag blir avis på alla de som lyckas, som sprudlar av energi och kreativitet. Som får böcker publicerade. Som blir omskrivna. Som når ut -på en mångd olika sätt. Jag vill också vara med...

Gud blir rätt sur på Moses som är så kinkig. Men inte surare än att han möter Moses och i alla fall en del av hans behov. Moses måste inte göra allt själv. Hans parhäst blir Aron, hans bror. Och jag antar att jag har mina egna hästar också att gå par med. Om jag lyfter blicken lite.

Rapport från första skoldagen

2009-08-20T21:27:00.004+02:00

Första skoldan för den förstfödde idag. Happening på morgonen och ännu större happening på kvällen. Elias stod nedanför den stora trappan och höll min hand hårt. De ropade upp alla klasser och de fick gå upp och träffa sina lärare. Elias hade lite myror i brallan och försäkrade sig flera gånger att jag skulle säga till när det var dags för honom att gå. Jag väntade mig en kram eller lite tvekan, men han gick direkt.

Och det hade nog varit en bra dag visade det sig när jag plockade upp honom vid ett. De hade mest haft samling och sjungit Broder Jakob (till kvällens invigning av denna nya skola). Pannkakor hade avnjutits i en annan byggnad (där andra åt, berättades det andäktigt!) och det hade nog lekts lite ute -men bara med den enda kompisen som kommer från samma dagis. Jo, han är lite blyg och han har stark integritet.

På kvällen var det invigning. Han visade sin låda och sitt klassrum (eller sina och förskoleklassens) och tycker nog att det här ska bli bra.

Ester ville se allt. Och sedan kom dippen. För alla tre. Vi tog tunnelbanan hem. En station. Men vi orkade knappt gå det vi var tvungna. Ester somnade på en halv minut från det att huvudet låg på kudden. Elias kollade klart på en film och somnade snabbt efter lite krokodiltårar om utebliven läsning (en deal för att han skulle få se klart filmen). Men jag undrar ändå om inte mamman är tröttast av dem alla. Det har varit en ansträngande dag med många fjärilar i magen.

citera mera

2009-08-13T19:52:00.004+02:00

Har varit på ledarläger med fyra härliga tjejer och pratat om allt mellan himmel och jord. De hade efterfrågat bl a mer kött på benen kring tro och teologi och kyrka, att jobba med att tolka texter och prata stress. Så vi gjorde just detta. Vi hade bibelstudier, pratade om att vara kallad, om att hitta sina gåvor och sin väg i livet, att hantera all den stress som finns i alla val vi måste göra och så hade vi kyrkohistoria och pratade om Luther. Det passet avslutades naturligtvis med filmen "Luther". Tjejerna kände inte samma fäbless för Joseph Fiennes som pedagogen, men de var alla lite kära i honom efteråt.

Vi har också ätit mycket och gott på Stensnäs vars enda nackdel var den långa och backiga väg som vi tvingades släpa fram oss och min tunga packning på eftersom vi åkte kommunalt.

En hel del skratt blev det också både då och nu. Några lösryckta citat bjuder jag på. Helt avidentifierade och anonyma naturligtvis:

T avseende vad de redan visste om den gode Luther: "Han var munk, tänk bara på hans kala skalp" för att inte tala om "han gjorde grejjer". Om T har självinsikt låter jag vara osagt, men vid middagen kläcker hon "jag är inte den skarpaste kritan i asken". Vill man ha skarpa kritor är min fråga?

K gladde oss vid middagen och snack om ekolådor med sitt triumferande "kålrabbi! DET är en sån där judisk präst!"

L pratade mest om sin familj: "mormor är lösaktig och farmor är tokig" och "det är det som suger, när man har dumma [som i inte så smarta] föräldrar". Man skulle kunna tro att hon inte uppskattar sin familj, men det gör hon. Hon gillar också att sova ordentligt: "När man dreglar, det är då man sovit som bäst".

S låg lågt med minnesvärda kommentarer. Men tro mig. Det kommer komma. Och då är jag där och antecknar!

Pedagogen säger jag inget om, vi har ju sekretess gu bevars!

Tänk att jag får ha det så roligt på jobbet!

Sådant som borde bli sagt. Eller inte.

2009-07-22T13:16:00.003+02:00

Det är en sak att våga säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter om man måste säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter och sedan våga säga det man tänker.

För det är ingen vanlig dag...

2009-07-07T00:01:00.000+02:00

Idag fyller dottern två. Två år. Hon sjunger och pratar -mer och mer förståeligt. Hon speglar det mesta jag gör -tjejigt blir det. Men gillar också stora maskiner och katter. Hon har humor och humör. Hon älskar sin bror och hon älskar att reta honom. Hon vill göra riktiga saker. Bre smör själv (för då kan man stoppa smörkniven direkt i munnen istället för att ha den där onödiga bruna saken i botten som bara geggar eller smular ihop). Hon klättrar och hänger i allt som går -trappor, balkongräcken, you name it. Hon fegar inte ur och dem hon tar till sitt hjärta får veta det med besked.

Hur kan man säga att mirakel inte finns?

Och jag har två!

Håll i, håll ut, håll om...

2009-07-04T08:20:00.005+02:00

I veckan har jag gått omkring med en dikt av Harry Martinsson. Jag har funderat, skrivit några rader för att radera och sedan tillslut gå en helt annan väg i det griftetal som jag höll på med.

Dikten svarar inte på några frågor, den tröstar inte, men den ger ett annat perspektiv. Det är det jag gillar med den.

Igår fick jag dödsbud. Och orden dröjer sig kvar:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Från det ena till det andra.

2009-06-25T20:31:00.003+02:00

Halva arbetsdagen gick idag åt till IKEA och jakten på ett avlastningsbord som fanns i butik men inte på datorer. Tills en kille hittade den åt en annan kund, som jag snabbt stalkade när jag insåg vad hon frågade efter. När jag konstaterade att jag ville ha två likadana så sa rolighetsministerna att hon just fick den sista... en timmas jakt i onödan... men nej, han garvade och jag konstaterade med ett leende att han var ond.

Den andra halvan av arbetsdagen gick åt till begravning och handledning. Nu ska jag titta på predikan och helgens två dop. Inte för att arbetsdagen inte skulle vara slut, utan för att slippa ha en ofärdig att angripa lördag natt efter dans och picnic!

Live -från balkongen

2009-06-22T22:11:00.004+02:00

Till Essa. Med kärlek.

Balkongliv

2009-06-22T21:34:00.005+02:00

Slut på semester, slut på bilder? Nejdå.

Efter arbete och förskola har balkongen äntligen blivit i ordninggjord och den första jordgubben har andäktig avnjutits. En tugga till mor, en tugga till far och två till sonen. Syster sov ju redan. Livet är rätt schysst!

Vacation summer 2009 part 1:7

2009-06-21T22:48:00.003+02:00

Hejdå snickarboden, hejdå grå villan, hejdå röda villan, hejdå isboden, hejdå dasset... det tog ett tag att säga hejdå idag med sonen. Men vi kommer tillbaka. Och det var med tillfredsställelse som jag lämnade en väska med kläder och prylar till nästa gång -noga nedskrivet så att vissa ska ha koll och inte pakca dubbelt...

Vi åkte bokstavligen från solen på landet till regnet i stan. Men lite skönt är det att vara hemma, det går inte att komma ifrån, hur idylliskt det än kan te sig där utåt skärgår'n.

Vacation summer 2009 part 1:6

2009-06-20T22:20:00.005+02:00

Mojänger och molijoxer, vilken dag!

Vacation summer 2009 part 1:5

2009-06-19T19:19:00.006+02:00

Midsommar 2009 -Är ni redo för en show?

Lunchförberedelser. Det har lagts in strömming av olika sorter, nu steks köttbullar, kalkonspjut och hackas sallad. Mmm...

Vi kanske kan sjunga lite medan vi väntar?

Fint väder är det också.

Gammelfarmor. Hör illa när hon vill. Annars inte.

Vinkvink!

Lillasyster rymmer -vill inte bada!Men det vill storebror. Varmt ska det vara!

Plötsligt började det blixtra och dundra och hagla och ösregna! Det var spännande och vi hade platser på första parkett. Wow!

Dagens fotograf:

Vacation summer 2009 part 1:4

2009-06-18T23:04:00.000+02:00

Helt okej morgon, molnigt och blåsigt. Efter frukost så gjorde vi vår morgonrutin med upptag av sköten och nät. 0,8 kg strömming och fyra nålfiskar och en spigg var dagens fångst. Barnen var gladast av alla för detta. De gjorde akvarium i en hink och utmanade varandra i att hålla i sprattlande fiskar.

Sedan kom regnet. Vi bakade havrekakor med russin i, kollade på film, hängde och lagade middag till 8. Så äntligen kom kusinerna och glädjen var total. Mat åts, böcker lästes och dotter somnade uppspelt. Och sen kom pappan och med honom lite mindre regn. Sonen i extas.

Skrev klart hemtentan i arbetsrätt, mejlade in den och åt choklad. Satte kamerabatteriet på laddning, lånade ut datorn och packade ner mig i sängen. Så går en dag och kommer aldrig åter...

Vacation summer 2009 part 1:3

2009-06-17T21:12:00.004+02:00

Kamerabatteriet tog slut, men hav tröst, laddaren kommer imorgon kväll tillsammans med den andre vårdnadshavaren till barnen, aka huliganerna.

Istället för foton på kallbadande barn (nio grader mind you all), fiskandes barn (3,8 kg strömming, en torsk, en sutare och div småfisk som fick åka tillbaka i havet), fågelholksbyggande barn (eller morfar, jag vet inte vem som byggde mest), bakandes barn (rabarberpaj och scones), matlagandes barn (nåja, skärandes korv och grönsaker i alla fall), lekandes barn och sovandes barn kommer här en liten film på ett sjungande barn. Och nej, det är inte inspelning som hakat upp sig, det är dottern som har en naturlig slinga i sången (kan vi väl kalla det?)

Vacation summer 2009 part 1:2

2009-06-16T19:43:00.002+02:00

Dagen som aldrig tog slut... 2,3 kg strömming räckte inte, det skulle metas också. Och det var inte ens lunch...

Vacation summer 2009 part 1:1

2009-06-15T20:51:00.003+02:00

Något gnager

2009-06-05T18:45:00.002+02:00

Varför ska det vara så populärt -och kompromisslöst när det kommer till brudöverlämning?

lille katt featuring E&E

2009-05-30T19:46:00.002+02:00

Biskopsvals -finalen

2009-05-26T18:49:00.002+02:00

Så är det klart. Eva blir församlingsbo. Om de nu väljer att flytta in i biskopsbostaden förstås. Roligt!

Men ännu har inte den feta mannen sjungit. Jag hoppas överklagandenämnden arbetar så fort de kan så att vi sedan vet och kan vila i valet som varit.

veckoplanering

2009-05-18T08:04:00.002+02:00

Efter en intensiv helg med konfirmation, vuxendop och förbönsgudstjänst, och en intensiv vårvinter är jag nu ledig en vecka. Familjen har lämnat hemmet för dagen. Arbetsrättsböckerna är framtagna. Men först. Andas lite.

Ah!

Vart tog maj vägen?

2009-05-15T19:58:00.002+02:00

Kyrkan är återöppnad och återinflyttad i. Dop, bröllop och begravningar. Högmässa på en timma och trekvart (inte min ambitionsnivå direkt). Veckomässor. Nu tror jag att det mesta är gjort. Igen. Och på söndag konfirmation.

Har träffat sommarteam, planerat konfirmationen och agendan till den, bokat annonser, pratat med scoutledare, med rektorer och föreståndare om skolavslutningar, översatt texter till engelska, svarat på frågor om himmel och jord, förberett nästa års budgetäskanden, skrivit tal och betraktelser, ringt miljoner och åter miljoner (känns det som) vigselpar, dopföräldrar och sorgehus och bokat tider. I maj, då lugnar det ner sig. Trodde jag, ja. Inte undra på att man inte orkar blogga. Och jag tror visst jag fyllde år mitt i allt också. Puh.

Men nu så. Efter helgens konfirmationsrace (inklusive ett vuxendop och förbönsgudstjänst) är jag ledig en vecka. Med bara plugg och vila på agendan. Om Gud vill.

Oro

2009-05-04T21:03:00.003+02:00

Jag funderar på detta med roller. Att sitta på två stolar. På lojalitet. På vetskaper. På fantasier. På farhågor. På att vi aldrig vet om något är på gott eller ont förrän långt efteråt. På hur konsekvenser kan analyseras men falla helt annorlunda. På hur livet inte är spikrakt eller förutsägbart. På beslut som ska tas. På hur svårt det är att aldrig kunna vara säker. På att vara beroende av andras beslut. På andras val. På om det är värt att engagera sig. På att bry sig. Eller om man skulle må bättre av att bara låta bli. Låta saker ha sin gång. På att vi egentligen vet väldigt lite. Och tror en hel massa. Och att livet aldrig kan vara annat än bräckligt. Och att jag känner mig rätt liten. Med många funderingar. Och alldeles för få svar.

Grönan by Sonen

2009-05-02T20:30:00.003+02:00

Grönan

2009-05-02T20:20:00.002+02:00

Valborg

2009-04-30T20:24:00.003+02:00

Jag firar hemma i lugn och ro. Njuter av ledighet och vila. Tre dagar med bara familj framför mig. Det var länge sen.

Läger

2009-04-24T18:38:00.002+02:00

Om man har en liten konfirmandgrupp. Och ett gäng ledare, lite drygt lika många som konfirmanderna. Och så har man ledarutbildning samtidigt som konfirmandlägret. Då skulle man väl nästan kunna tro att man kan få en lugn helg? Jo, vi kan väl hoppas på det?

För övrigt så gillar jag en timmas ledigt efter middagen och kvällsförberedelserna. Jag gillar också bäddade sängar, god mat och glada kollegor. Allt detta har jag. Och sol. Solen och fågelkvitter gör andra glada. Det är bra. Och så gillar jag internet. Kanske lite för mycket.

Efterlysning

2009-04-23T21:15:00.001+02:00

Letar efter vila.

Någon?

Biskopsvals -semieftersnack

2009-04-21T21:08:00.002+02:00

Jag roar mig med en jämförelse av provvalsresultatet och dagens valresultat:

Hans Ulfvebrand som fick 151 röster i provalet, fick nu 150.
Eva Brunne som fick 126 röster i provalet, fick nu 238.
Martin Modéus som fick 85 röster i provalet, fick nu 130.
Cecilia Wadstein som fick 78 röster i provalet, fick nu 28.
Mikael Mogren som fick 77 röster i provalet, fick nu 143.
Åke Bonnier som fick 64 röster i provalet, fick nu 53.
Sven Hillert som fick 51 röster i provalet, fick nu 31.
Hakon Långström som fick 43 röster i provalet, fick nu 51.

I provvalet röstades på ytterligare ett gäng personer som inte var med nu såklart. Och röstlängderna ser lite olika ut. Men ändå.

Biskopsvals -finalen står mellan

2009-04-21T16:20:00.002+02:00

Eva Brunne och Hans Ulfenbrand.

I det kontrakt jag arbetar i stod det relativt jämnt mellan Hans (föga förvånande då han var moderaternas kandidat) och Mikael Mogren. Det är intressant på många sätt. Det ska bli mycket spännande att se hur rösterna utföll kontraktsvis!

Biskopsvals final eller delfinal?

2009-04-21T06:44:00.002+02:00

Ja, idag är det så dags. Jag har bestämt mig för vem som ska få min röst. Det känns skönt.

Mellan kl 12 och 13 röstas det. Sedan väntan. Men i eftermiddag vet vi. Antingen vem som ska leda stiftet eller vilka två som går vidare till final. Dramatiskt värre.