Dockteater

Det uppkom pysselnöd i familjen och vi började på projekt dockteater. Sonen har färglagt, skrivit med klisterbokstäver och ritat träd för att dekorera...

En borg var viktig kuliss...

Och ett riktigt draperi som går att öpnna och stänga.

Det är rätt pilligt att rita, färglägga och klistra på kartong men vissa är väldigt nöjda med sin fängelsehåla (andra med sitt torn).

Och här är de som ska spela!

"Jag är en trollkarl och jag kan trolla bort mig själv!!!"

"Akta, draken!"

En titt bakom scenen...

Lilla hjärtat

En ljudfil hade inte varit snällt, men ganska roligt. Hon snarkar högt. Och det känns inte bra att behöva sätta henne i vagnen alldeles strax för att hämta brorsan. Å andra sidan är hon inne på sin andra sovstund. Det var nog alldeles förskräckligt jobbigt att gå ändå från sängen till soffan nyss...

Halvlek

Morgonen började alldeles för tidigt. Igen. Snorig dotter hade svårt att sova. Hela natten. Maken och jag konstaterade båda två att det bara var att hantera dagen. Så med snabbpusslande kom vi fram till att han ställer in ett möte, jag har mitt enda och sedan tar jag över. Voilá.

Motgång 1: sonen ville absolut vara hemma också. Vilket han hade kunnat få om vi varit hemma hela dagen. Men nu var maken tvungen att ta med dottern till Östermalm för avlämning hos mig för att det skulle funka. Och vagn funkar ju för en snorig tjej också. Sonen har det bättre kortdag på dagis. Kaos blev glad ordning redan på väg till busshållplatsen. Men det är inte roligt under tiden det är.

Motgång 2: dotter lämnas, glad i hågen utforskar hon ecpeditionen medan jag plockar ihop. Hon vill inte gå. Jag vill. T-banan hem. Hon somnar nästan. Jag håller vaken -alltid bättre att sova med lunch i magen. Hemma. Nyckel? Var är nyckeln? Ridå. Hemma. Inne. Bakom låst dörr. Tänka snabbt. Smsa make. Gå till sushistället rätt nära för mat. Suck. Alla glada. Buss till Fridhemsplan. Möta make. Få nyckel. Åka hem. Sova. Typiskt bra idé.

Men fler motgångar kan vi väl hoppa över idag? Maken och jag firar ju ändå bröllopsdag idag. Sju år. Sonen räknade i morse. Det är två år utan honom. Vi måste haft tråkigt då.

Föräldraskap och 70-talisterna

I fredags hade jag ett intressant samtal om föräldraskap idag. Är det så att min generation är både gränslös (arbetet får ta all tid) och sätter hårda gränser (kring barn och hemmaliv)? Att vi gör mycket i flock? Alla skaffar nummer två inom två år, alla börjar dagis när de är 1 ½... Att vi är politiska analfabeter som tar välfärdssamhället för givet med dagis, barnbidrag, bostadsbidrag osv? Att vi är historielösa? Att vi sätter oss själva först. Alltid. I andra hand kommer barnen (i bästa fall)?

Svart-vita påståenden, javisst. Men kanske är det det som behövs för att höras i mediabruset.

Full av trista gråzoner så håller jag med till en viss gräns. Generaliseringar är alltid knepiga, för det finns ju många undantag. Men jag känner ändå nånstans igen min generation. Hur kan man klaga på att man betalar maxtaxa till dagis till exempel? Man har ingen koll på vad det egentligen skulle kosta om inte staten subventionerade. Ingen koll på vad man betalat för säg en 15 år sedan. Ingen koll på vad det kostar i andra länder. Ingen tacksamhet...

Vad tänker ni? Håller ni med? I vad? I vad inte?

Vintertid

I vanliga fall är det trevligt att ställa bakåt klockan och få sova en extra timma. Men när man har ett barn som vaknar tidigare och tidigare på morgnarna -och det på det läggs en timma... då är i alla fall inte jag förtjust.

Maken kan ju glädjas åt sin sovmorgon i alla fall. Själv har jag varit mer eller mindre vaken sedan tre eller fyra. Beroende på om man räknar sommar- eller vintertid.

Att förlora ett barn

Det går inte att vara oberörd. Nära berättelser om när Patrik och Marie förlorar sina barn. När Linda förlorar en bror. Berättelser om männsikor Jutta och Göran och Lars har mött genom sina arbeten, människor som har förlorat sina barn, sina syskon eller barn som är svårt sjuka.

Som präst kan jag mycket teori och praktik kring sorg och kris. Jag har egna berättelser, människor jag mött. Jag har egna sorger och erfarenheter av livets dalar. Men efter gårdagens kurs är det ändå tydligt för mig: vi pratar för lite om det i kyrkan. Vi jobbar för lite teologiskt kring död, sorg, bearbetning, pastoralt bemötande. Märkligt nog. För vi jobbar ju med det hela tiden. Och det handlar inte om att vi gör det dåligt, frågan är väl bara om vi kan göra det ännu bättre. Och särskilt att mer medvetet hjälpa och lyfta de anhöriga i sina val, sina önskningar, sina tankar kring utformningen.

Jag ska fundera mer på detta. Och ritens möjlighet -och eventuella begränsning.

Obekväm

Klockan 8.30 är man minst sagt annorlunda när man kliver på tunnelbanan välklädd i kjol och kavaj under jackan och med glatt klapprande klackar. Folk höjer lite på ögonbrynen där de gäspande sitter i myskläder på väg hem från nattarbete eller möjligtvis lite slitna efter en fest.

Det är en obekväm erfarenhet, om än inte ohanterbar på något sätt. Tvärtom, det är nyttigt att påminnas om hur en del säkert känner sig i kyrkan eller andra kyrkliga sammanhang.

Tacksamhet och lovsång

Dagen har varit vikt åt predikoförberedelse. På högmässan kl 11 celebrerar jag "bara" men kl 17 är det gudtsjänst med små och stora. Jag var på kyrkis med barnen och pratade med min kollega där. Fick många goda ideér, om än det kändes lite väl häftigt att samla ihop +150 stenar som de gjort och sedan skrivit "tack" på var och en av dem. Men några stora kan jag väl fixa, tänkte jag frimodigt! Sedan satte jag mig ner med alla mina tankar och började skriva. Goda vänner och kollegor som skriver samma oländiga tidpunkter som jag själv (om än det i detta fallet var ovanligt) hjälpte med goda tankar. Den som vill se och höra resultatet får pallra sig till Hedvig.

Jag är oändligt tacksam för goda kollegor som delar med sig av sina predikningar, sin tid, sina tankar, sina svårigheter och i all enkelhet -sina liv! Och jag är glad och tacksam att jag får vara med i sammanhang där jag får så mycket och där det jag har och ger tacksamt tas emot.

överlåtelse

...Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina goda händer.

Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse...

Rätt ofta får jag frågan om hur "man" orkar vara präst med allt det man får del av, människors sorger och kriser, fördomar och ilska, trötthet och uppgivenhet. Hur "man" orkar med att vara ställföreträdande hopp hela tiden, hur man orkar lyssna, hur man tar hand om det man får höra och vara med om när man inte får/ska/bör prata om det med andra. Men det är ju just det. Jag tror inte att jag erfar saker ensam. Gud är med. Och Gud tar hand om. Jag behöver dock ibland tydliggöra det för mig själv. Då är böner bra. Då är rituella handlingar bra. Och idag får bloggen vara mitt virtuella altare där jag lämnar mig, min dag och framtiden i Guds händer.

Strängnäs t/r

Idag trotsade jag regnstormar och tog mig till Strängnäs där Johan Dalman installerades som domprost. Vi var en sk informell ekumenisk delegation som åkte, bestående av katolska och lutherska vänner och det var ritkigt trevligt. Johan hann jag inte ens säga hej till, men jag tänker att jag mejlar honom en hälsning ikväll.

Gudstjänsten var låååång, men helt uthärdlig! Jag gillar när barnen har en självklar plats i kyrkan som rum och en självklar plats i gudstjänsten utan att det blir en "specialgudstjänst". Över huvud taget var det mycket som bara kändes självklart, tex att vissa moment var på finska men med översättning i agendan på ett okoplicerat sätt. Roligast var kanske (om man nu får skvallra om vad vi ämbetsklädda i delegationen fnittrade åt efteråt) när två barn under slutskedet av måltidens ihopplockande sjöng ungefär "Du är vår far och håller om oss, hela vår jord..." med rörelser och Johan hamnade i mitten. Associationerna hade nog inte gått åt samma håll om antingen Johan varit kvinna eller om Gud hade tilltalats som mor i sången...

För övrigt har jag aldrig sett ett så stort ämbetskors som det som oblatbröderna har till sin ordensdräkt. Jag vet inte om man ska vara avundsjuk eller lättad.